Dagen idag har varit konstig. Gårdagen, och främst kvällen var absurd och det var ömsomt tomt, ömsom överfullt inuti. Det skavde, samtidigt som det kändes som att hjärnan var inlindad i bomull och tankarna inte kunde komma dit de skulle.

Känslor kan vara så konstiga, och igår kunde jag inte riktigt maskera dem. Jag vet att jag borde vara så jävla superglad och ditten-datten. Men vaffan, det är en stor omställning (för alla inblandade såklart) och jag tar inte såna där definitiva omställningar särskilt bra. Avsked är det värsta jag vet, även om man slänger med ett käckt "vi ses!". Jag är inte gjord för sånt (vem fan är det?).

(nej. det här är ingen kärleksförklaring. det är hur Tant zill känner sig efter att ha vinkat av sin älskade vän och livskamrat. det gör satan ont, men om nån vecka är jag på banan igen. i promise)

//zill