Åååh! Pratade nyss med KattFan över Skype. Under de knappa 20 minutrarna kändes inte Wien så långt borta.

(visste ni föresten att det är 100,9 mil mellan Gbg & Wien fågelvägen, men att om man åker med bil är avståndet 142,1 mil - det tar nästan 15 timmar att köra)

Nåväl, jag ville mest bara säga att jag fick höra min älskade vän & livskamrats röst för första gången på 3 dagar. Det var länge sen det gick mer än 1 dag mellan telefonsamtalen...

//zill

Jag vaknade med den här i skallen...

...och nu ska jag gå till jobbet. Ha en bra dag.

//zill

Det är sjukligt (hehe) irriterande när hela kroppen känns full med feber och så visar termometern normaltemp.

Utan feber blir det jobb, hur mosig i skallen jag än känner mig. Sån är jag.

inte för att jag är en giraff, men ja... jag tror bilden ändå förmedlar känslan...

//zill

Jag tror minsann att jag håller på att bli sjuk. Har varit snorkall och skitvarm om vartannat hela dagen, hjärnan är mos och förkylningsblåsor på tungan. Åååh! Vad härligt, eller hur?

Inte.

Jag har verkligen inte alls tid att vara sjuk nu... Har utvecklingssamtal kvar att göra den här veckan och dessutom blir jag så rastlös av att gå hemma. Och varför blir man förkyld på sommaren..?! Helt onödigt!

Nåja, får väl se tiden an. Nu blir det att gå & handla iaf. Och hämta ett stort paket från pappa (fast det har mamma sagt att jag får låtsas som att jag inget vet ;). Och tvätta. Och gosa ner mig i KattFans mjukisar (dom allra allra bästa!), eller kanske OP:n (OnePiece:n).

Whatever. Jag svamlar (feberyra?). Handla först, sen får det andra rulla på bäst det vill.

//zill

Dagen idag har varit konstig. Gårdagen, och främst kvällen var absurd och det var ömsomt tomt, ömsom överfullt inuti. Det skavde, samtidigt som det kändes som att hjärnan var inlindad i bomull och tankarna inte kunde komma dit de skulle.

Känslor kan vara så konstiga, och igår kunde jag inte riktigt maskera dem. Jag vet att jag borde vara så jävla superglad och ditten-datten. Men vaffan, det är en stor omställning (för alla inblandade såklart) och jag tar inte såna där definitiva omställningar särskilt bra. Avsked är det värsta jag vet, även om man slänger med ett käckt "vi ses!". Jag är inte gjord för sånt (vem fan är det?).

(nej. det här är ingen kärleksförklaring. det är hur Tant zill känner sig efter att ha vinkat av sin älskade vän och livskamrat. det gör satan ont, men om nån vecka är jag på banan igen. i promise)

//zill

Det har varit en hel del att göra senaste veckan, så bloggen har hamnat på sidan av. Inte konstigt, mycket av min fysiska energi har gått åt på jobbet och rent mentalt har jag försökt att deala med KattFans flytt till Österrike. Dagen för flytt har kommit och jag vet inte riktigt hur jag kommer att tackla avskedet ikväll. Jag räknar med gråt ända in ifrån själen, men det kan lika gärna bli totalt blankt.

Just nu är det väl ganska okej, men sen... fan alltså. Tiden får utvisa hur det blir...

En gång i tiden ställde jag mig frågan Vad gör man när hjärtat kvider? och vad gör man när det skaver och det känns som att man ska imploder av alltihopa?

  KattFan & jag utanför Norma's 23/8 2008. Tuss fotade.

...och nu ska jag hänga tvätt. Sen lämna av Tuss vid tåget, och när jag har gjort det blir det ut till Grabbarna Grus. Det är en tuff dag för Tant zill.

//zill

Här är ett annat litet gullefjun som jag lärt känna; Casper heter han //zill

Idag är det exakt en månad kvar tills jag går från jobbet för sista gången på 4 veckor.

Fyra fina långa semesterveckor är planerade i år, och det kommer bli en Göteborgs-sommar. Inte för att jag sörjer, flr vet ni...? Under andra veckan in i ledigheten kommer Neira och Nomi hem till mig.

 Neira-skruttan fångad i leken

  Nomi-trollet ligger fint på filten

Båda bilderna är tagna 5/6 -11, när tisseltatterna fyllde 6 veckor och 6 dagar. Nu är det bara 5 ynkliga veckor kvar tills dom får komma hem.