Det här jag har att bita i, detta året...

Jag vet inte, men det känns som att det kommer bli svårtuggat och otroligt segt. Jag är inte rädd för utmaningar i sig, men den här saken skrämmer mig. Hur jag än väljer att göra med det hela, oavsett om jag har det kvar eller förkastar det så skrämmer det skiten ur mig, på riktigt. För i den här frågan finns det ingen gråzon; det är antingen eller, liksom.

Hur jag än väljer kommer det bli en kamp. Det farliga är att om jag väljer bort det, känns det som att jag sätter käppar i hjulet för mig själv, fast på andra plan. Om jag väljer att ha kvar, ptjaaa, då sätter jag också käppar i hjulet för mig själv.

Fan. Jag skulle behöva ta ledig och hitta en naturlig grund. En solid grund. Och någon som kan supporta mig när kraschen kommer.

Nåja. Jag har börjat att gå. Inte första gången jag går i den här riktningen, men den här gången hoppas jag att jag har modet att stanna kvar på stigen.

//zill

Jag share:ade den här imorses på fejjan, men kan inte låta bli att slänga upp den här också.

Detta är nådens år 2012, och jag kan tänka mig att Maya-indianerna kunde ha resonerat så här;

Det KAN ha gått till så, eller så är det bara hitte-på alltihopa.

Jag gissar & hoppas på att vi kommer leva vidare, hur ska jag annars hinna med allt det där som jag inte hunnit med hittills..?

//zill

Efter att flera kommenterat och sagt att stormen heter EMIL, och inte Elin så får jag väl tro på det då.

Jag tyckte visserligen att dom sa Elin igår på vädret, men tydligen så är det varannan damernas numera. Jag trodde att alla stormar hade kvinnliga namn, men nu är det alltså varannan gång. Check på det.

Inte för att Emil var bättre än Elin; hela balkongmöblemanget hade flyttat sig på alla håll och kanter.

Klass2-varning igen, så det blir till att hålla sig inne så mycket det bara går.

Nåja, nog om detta.

Idag är det jobb & sen bio med Grabbarna Grus som gäller. Känns helt okej. Hoppas bara att huvudvärken ger med sig.

//zill