Det är som om någon hällt sirap i mitt maskineri idag.

Jag kommer fasen inte till skott ordentligt.

Jag har funderat på att plocka ihop mig inför Skövde, men har inte kommit igång, lunchen har jag funderat på sen nån timma tillbaka, men kommer inte igång.

Visserligen har jag inte bara suttit på arslet sen jag gick upp... Jag har dammsugit, bytt sand i katternas låda och gett dom mat. Dock, så har jag gjort lite, satt mig i soffan, gjort lite till, hamnat i soffan osv, osv. Inte särskilt effektivt.

Hjärnan är som sirap helt enkelt.

känns som hjärnan är full med det här...

Men det är liksom läge att ta tag i dagen. Ni vet, äta, duscha, och greja ihop en väska inför Skövde-vistelsen.

//zill

Jag hade tänkt sova länge, ta det lugnt, greja det som ska grejas & sen ta nåt tåg till StadenPåSchlätta.

Istället vaknar jag av att sängejäveln lutar. Inte åt samma håll hela tiden heller, utan olika beroende på hur jag rör mig.

Varför, kan man fråga sig...

Då kan jag berätta att två av benen har gett med sig, och skruven & muttern som håller fast benen är poff-borta! Ligger antagligen på nått bra ställe där kattjävlarna kattfjantarna har lekt undan dem. HURRA, äntligen får jag lösa ett problem!, hojtade jag inte och studsade upp på momangen. Eller ja, jag klev upp försiktigt för att inte Nomi eller Neira skulle bli kattmos medan jag gick upp.

Och nu har jag således en säng utan ben, väldigt nära golvet. Det är en viss nostalgisk känsla som smyger sig på. Eller mer en flashback från tiden när jag sov ganska mycket på H29.

Kändes i vilket fall inte som en optimal start på dagen.

//zill