Jag hade en sjukt låg dag i lördags. Jag kom inte upp ur soffan, ens för att äta. Jag hade ett sk Moment 22 här hemma... Jag ville inte vara ensam hemma, men jag ville ínte behöva röra mig utanför dörren och träffa folk.

Efter mycket om och men lyckades tillslut Tuss få upp mig ur apatin & iväg till Staden-på-schlätta.

Ett mycket bra beslut visade det sig. Bästa kvällen på länge, och det tog udden av saknaden efter mitt hjärta.

Det känns tungt att veta att det är en till långhelg (tors-sön) utan honom på hemmaplan på ingång. Den tredje på raken, och det känns hårt och orättvist.

Fast jag skulle aldrig be honom stanna hemma, iaf inte på allvar.

Jag gillar inte läget, men jag accepterar det

Nåja. Det är som det är. Efter den här månaden från Hell, kommer det vara lite mer tillsammans-helger.

Kärlek & Respekt

//zill