Det senaste inlägget skrev jag den 10/8... Har funderat över min blogg. Inte så mycket över att den finns, utan över varför jag inte skriver i den längre.

Har jag inget mer att förtälja min omvärld?

Det vore att ta i, skulle jag tro. Det händer saker hela tiden, och för bara några veckor sen blev jag sambo "på riktigt". Bara en sån sak. Fast jag känner inte samma trängande behov av att skriva. Jag vet ju varför; jag mår bra. När jag mår bra, skriver jag inte. Och det är ju skönt att jag kan se det på det viset. Men det är ändå ledsamt att jag inte känner att tiden finns, att jag inte kan klottra ner tankar och funderingar på samma sätt längre.

Jobbet har tagit en del; ny avdelning, nya barn, "nya" kollegor.

Skolan har tagit en annan del; jag läser en kvällskurs på GU (Sociala och emotionella svårigheter - orsaker och pedagogiska konsekvenser), och jag stormtrivs. Jag längtar till och med tillbaka till skolan på heltid. Weird. När jag trodde att jag aldrig skulle vilja utsätta mig för tentastress, pluggpanik och seminarie-nervositet någon gång mer i livet, så känner jag en stark längtan. Kursen har öppnat mina ögon ännu mer, och jag känner hur jag växer i min kompetens och i min yrkesroll. Och mitt mål med spec.ped-utbildningen skiner liksom ÄNNU klarare. Dit vill jag, jag ska dit på ett eller annat sätt!

Men jag har slutat läsa bloggar, jag lägger inte 1-2 timmar om dagen på att läsa 12-15 bloggar längre. Jag har liksom inte tid. Och jag känner inte att jag behöver dem på samma sätt. Tillslut var det som ett tvång att läsa alla bloggarna, för att "hänga med". Nu läser jag vissa blogginlägg, de som syns i min FB-feed.

Jag lägger helt enkelt min energi på annat. Och jag känner mig ganska nöjd med det, faktiskt.