Jag försöker ofta att inte "tänka sönder" saker. Ibland lyckas jag släppa saker ganska fort & ibland lyckas jag inte alls. Helgen sabbades ganska radikalt pga att jag inte alls kan släppa en grej som har med jobbet att göra. Natten till idag har varit helt sönderstyckad av konstiga drömmar.

Det är ett möte imorgon som jag för mitt liv absolut gärna vill slippa, men som jag samtidigt väldigt gärna vill ha. Att reda upp missförståndet med föräldrarna innan det blir en monstergrej (om det inte redan är det, för dem?). Men jag vill helst slippa det, för jag vet inte riktigt hur jag kommer tackla det. Saken är den, att det inte är en pedagogisk gärning som ska tas upp, utan hur JAG är, hur min personlighet är. Och det är en annan sak, där har jag inget annat stöd än mig själv, och det suger.

Hade det varit något pedagogiskt eller något som rört verksamheten, hade jag haft skollag, kommunens målbeskrivning och förskolans läroplan (Lpfö 98, rev. 2010) som stöd och jag hade kunnat vila i att det jag gör med varnen i vår verksamhet, det gör jag utifrån våra styrdokument.

Men nu är det alltså min personlighet som ska diskuteras, eller ett drag av den, som dessa föräldrar har klagomål på och då hamnar allting i ett annat ljus. Inget styrdokument i världen kan sätta upp ramar för hur jag är, bara jag själv. Alltså ska jag sitta och försvara mitt sätt att vara imorgon. Och jag är som bekant inte alls särskilt bekväm i att strida för mig själv. Mina åsikter - javisst! Mitt jag - not so much.

Nåja, bara att ta ett djupt andetag & köra på. 

ett försök till själv-pepp