zill

Alla inlägg den 12 mars 2016

Av Therese . - 12 mars 2016 00:35

Jag läste en väns blogg häromdagen, och hon hade skrivit om relationer.

Hon ställer bland annat frågan; Vad är det som gör att vi stannar i destruktiva relationer? 

 

Och iom att en annan vän just i dagarna tagit ett enormt kliv ur en väldigt destruktiv relation får mig att börja tänka på mina egna relationer, allra främst den jag hade mellan 2005 och 2007, där ungefär hälften av tiden var som flickvän, och den andra hälften som nån form av kombo with benefits…


Den personen som jag var tillsammans med… Han var… jag vet inte, jag var väldigt attraherad av honom. Det intressanta är att när jag flyttade till hans stad, så blev han väldigt kontrollerande.

Inte jätteintressant, kanske, men ändå; när jag frågade honom varför började vara sån när jag väl flyttade närmare, och inte var sådan när vi hade långdistansförhållande, var hans svar: För nu ser jag hela tiden vad du gör.

 

Jag har aldrig fattat logiken, ännu mindre nu när jag inte är kvar, men jag kan ändå på något sätt se hur han redan där, efter bara någon månad planterade tvivel i mig, att jag fick skylla mig själv när han blev arg och svartsjuk, eftersom jag var den jag var…


När folk fick veta att jag var tillsammans med just honom, var det inte några glädjerop direkt, det var mest ”oj, hur går det då?” och jag försvarade honom…

I dryga 2 år försvarade jag hans sjuka idiotiska beteende; nej, han är bara sån, nej, han skulle aldrig slå mig, nej, han har nog rätt ändå, jag skulle inte ha gjort det där… Hur fan kunde jag ens hålla på och försvara den all den där skiten? (för att jag var kär, antar jag? och jävligt blind..)

 

Men nej. Han slog mig aldrig. En gång tog han stryptag på mig, för att jag tröttnade på hans skit, och kickade till honom så han ramlade ur MIN säng – det här var efter han gjort slut med mig och flyttat in det andra sovrummet. Då blev hans ögon så svarta, och han tog tag i mig. Men jag anmälde aldrig och så var det med det.

Det var den enda gången jag någonsin var ”på riktigt” rädd för honom.

Om en inte räknar alla gånger jag var skitskraj att komma hem med fel saker efter en veckohandling, eller råka prata med ”fel” personer, eller… äsch. Ni hajar.


Det sista nyåret, det mellan 2007 och 2008 hade vi firat på varsitt håll. Vi hade inte varit tillsammans sedan oktober 2006 men av olika anledningar bodde vi ändå kvar med varandra… Jag kom hem vid 05 på morgonen, och han vägrade släppa in mig, i VÅR lägenhet.

Han tyckte att ”jaha, det var så dags att komma nu” och att jag kunde ”åka tillbaka till vem fan det nu var jag hade vart och knullat med hela natten”. Och jag var så himla, himla trött.

Jag ville liksom bara gå och lägga mig. I MIN säng. Utan tjafs. Så jag trängde mig förbi honom, och bara ”låt mig få gå och lägga mig”, men han tjatade och jävlades.

Jag lyckades komma förbi honom och stängde dörren mitt framför hans jävla näsa – God natt & låt mig vara.


Nu i efterhand kan jag kanske se att han var rädd. Rädd för att jag skulle lämna honom. Vilket jag faktiskt hade bestämt mig för att göra.


Det var nämligen så, att den 28:e hade vi haft ett rejält bråk om för mig helt ologiska saker. Och jag fick antagligen nog, fortfarande kan jag inte riktigt greppa vad som fick mig att äntligen bestämma att det faktiskt fick vara nog. Så mitt under hans monolog om hur jävla hemsk och manipulativ jag var ringde jag helt sonika hem till mamma och pappa. När mamma svarade så frågade jag utan omsvep att ”om jag vill flytta hem, kan ni hjälpa mig med flyttbil då?” (vilket mamma & pappa hade väntat på det senaste året, men varit för osäkra för att fråga mig. de ville nog helt enkelt att jag skulle komma hem av fri vilja och inte för att de på något sätt tvingade mig). När han insåg vem jag pratat med och att jag bestämt mig, lät han mig bara gå till de kompisar som väntade på mig.


Den 5:e januari 2008 lämnade jag Staden. Jag lämnade en stad som hade gett mig flera av mina nuvarande bästa vänner, men också en stad där det bodde en person som, med facit i hand, fukkade upp hela min bild över vem jag var eller att jag ens kunde bestämma själv. Min första panikångestattack fick jag en av de första gångerna jag gick och handlade själv – fick såna minnesbilder.

Det tog nästan 3 år innan jag slutade höra hans jävla röst i mitt huvud; att jag inte var nåt att ha, att jag var dålig, att det inte var konstigt att ingen ville vara med mig osv.


Den värsta skadan han gav mig… det är panikångesten. Den lever jag med och lider av i allra högsta grad. Det går i perioder men den finns där, och ligger latent. Den ploppar upp helt som den vill, och jag kan inte alltid hindra den. Jag har hittat vägar att lindra den, men också blivit varse om vad som triggar. Ofta har jag blivit begränsad av den, och ofta får jag skita i det jag för tillfället håller på med, och åka hem.


Jag har inte förlåtit honom, jag har däremot börjat se saker i olika ljus. Jag kan se att det inte var jag som var hemsk och manipulativ, det var han. Han höll mig känslomässigt fången och jag trodde väl nånstans att han någon gång skulle ta mig tillbaka. Jag är glad att han inte gjorde det.


Sista gången jag såg honom var i april 2008 (eller om det var 2009?), och då förärade han mig med en bild på sin nyblivna brorsdotter, och en harang om att jag minsann aldrig skulle hitta någon som någonsin skulle vilja ha barn med mig. Sedan flinade han och gick till baren för att fixa nåt nytt att dricka.


Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag kan inte svara på min väns fråga, om vad det är som gör att en stannar i destruktiva relationer, och håller fast vid sådant som uppenbart är skadligt.

Jag bara vet att jag var tvungen att skriva det här. Jag har motat undan det, den senaste tiden, liksom att ”vad då, mitt är inte så hemskt, jag har aldrig blivit våldtagen eller skadad ’på riktigt’..” Men vaffan? Det är kanske inte så att en ska gradera VAD som hände, utan snarare inse ATT det hände, och att mina känslor och upplevelser också räknas.


Det gör mig ännu mer motiverad till att proklamera feminism, och fightas i de krig jag kan.

Alla kan inte stå på barrikaderna, jag är glad att andra gör det, för jag skulle nog inte ha orkat. Men jag kan kriga för allas rätt att säga nej, stopp, jag vill inte!, och jag kan föra vidare samtyckesfrågan till mina barn på jobbet. Det gör jag, varje dag. Jag pratar om vikten att få säga nej, till allt möjligt. Att min kropp är min kropp, och din kropp är din kropp. Kramar och närhet är inte till för att tas, utan det bör ges, med medgivande. Oavsett vem som kommer och vill kramas.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Det här är jag!

Therese eller zill. Jag är samma person i olika kontexter.

Skriver om olika saker, men fastnar mest i vardag, pyssel och min nyfunna vän; feminismen.

Välkommen

Instagram - @thesod0519

Instagram

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Nyaste nytt!

Inte så nytt...

Kategorier

Följ bloggen

Följ zill med Blogkeen
Följ zill med Bloglovin'

Länkar

Så här många har hittat hit


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se