Dagens positiva;

• Idag är det fint väder & jag slutade tidigt
• 1 av 3 dagar färdigjobbade den här veckan. Fick lite papper skrivna och ett (halvjobbigt) samtal med föräldrar gjort idag. Känner mig ganska maktlös, men tror på att vi kommer att finna en lösning eller iaf hitta ett sätt att komma runt problematiken
• Kollade valresultatet för mitt valdistrikt och såg glädjande nog att sossarna, F! och vänstern låg topp 3. Jag gillar min hood. Här är den totala (än så länge preliminära) röstfördelningen.

Och apropå valet..

Jag blir ledsen & får en klump i magen när jag ser hur rösterna har fallit ut nationellt sätt. Att SD får nära 10% av rösterna gör mig fruktansvärt mörkrädd. Det allmänna valdeltagandet i Sverige gör mig också skitskraj - typ 50% av alla röstberättigade gick till valurnan. Varför? Hur kan man tro att ens röst inte räknas, klart den gör!

Har du fått ett röstkort ska du bannemig använda det! Det är en demokratisk rättighet och en skyldighet (tamejfan!) att gå och använda sin röst för att påverka det samhälle vi lever i.

Vet du inte vad du ska lägga din röst, eller om du inte sympatiserar med något parti alls - rösta blankt då. Men att inte ens palla lyfta på arslet och knata iväg till vallokalen är inte ett alternativ. Inte nånstans.

Jag för min del förtidsröstade i den temporära vallokalen mitt i Nordstan. Tror det tog mig ungefär... 5 minuter, om ens det.

I min feed på FB strömmar det in massor av förfärade kommentarer angående valet och de kalla nazistiska/fascistiska högervindarna som blåser i Europa. Helst av allt vill jag lägga mig ner och gråta för att folk är så... trångsynta och bittra över sina regeringar och EU att de hellre väljer att rösta in högerextremismen än att satsa på sådant som är gott. Har man liksom redan glömt bort hur det var för 70 år sen. Ja, jävlar i en liten ask.

MEN. Jag läste nånstans att vi inte ska sörja. Eller jo, vi måste sörja över hur kallt det börjar bli, men vi ska låta sorgen gå över i ilska. Vi ska organisera oss ÄNNU mer och ställa oss på barrikaderna och skrika högre. Knyta våra nävar i luften och säga "inte igen, nu jävlar ska vi se till att solidariteten, kärleken, människovärdet och den ömsesidiga respekten tar plats!" Vi har en ny chans i september, den tar vi! Eller hur?!

Och som avslutning; 

Folk har pratat om nyårslöften det är dags att starta om, skaffa nya rutiner, börja med ditt eller datt.

Jag har tänkt så här; Jag lovar inget, som jag inte vet att jag kan hålla.

Men jag har ändå funderat, på hur jag skulle kunna öka min trivsel, och må bättre.

Därför har jag satt upp fokusområden 2014.

Inga (tomma) löften, utan jag har försökt hitta områden i livet som jag skulle kunna tänka efter kring, och jobba på/med.

>> inte svepas med i (nedsättande) prat om andra. Jag vill undvika att spinna vidare, och försöka att inte ens uppmuntra ett sådant samtal, med "mhm", eller "jaha". Utan helt enkelt avstyra, och undvika. 

Nu låter det som att jag är en skitsnackare av rang (vilket jag inte är), men min poäng är att det är så himla lätt att dessa "jaså", "jaha", och "mhm" blir som att man håller med. 

>> bli bättre på att ge komplimanger. Gärna komplimanger som boostar personlighet och inte kläder eller utseende. Att försöka komma undan alla slentrianmässiga "åh, vilken fin!", och köra mer på "åh, vad smart tänkt av dig när du...!" Jag kommer inte bita av mig tungan om en "fin"-komplimang skulle trilla ur käften på mig, men ja. Försöka poängtera annat än just utseende, är ett fokusområde.

>> inte stressa upp mig över saker som jag ändå inte kan påverka. Saker sker när de sker, och stressar/nojjar man inte över dem brukar det flyta på av sig självt. I detta område finns också kategorin "inte irritera mig på saker i onödan". Detta för att jag ska bli lugnare och mer harmonisk. 

Dessa tre områden, tror jag får ligga i fokus i år. Känns som helt okej, och möjligt att genomföra, vad tror ni?

(sedan finns ju det vanliga; träningen, bli bättre på att höra av mig till vänner & bekanta, och liknande... men jag tror att om jag hittar balans i de tre ovanstående områdena så kommer saker flyta på bättre i andra delar av livet också!)

En futtig dag kvar till semester. I morgon stänger jag, men när jag larmar & låser så gör jag det för sista gången på 4 veckor. Jag bara känner att det får vara bra nu, det här läsåret har dränerat mig på ork och glatt humör. Jag hoppas och tror att hösten blir bra, att saker kommer ha landat och jag kommer tillbaka med nya tag.

Dessutom ser jag fram emot hösten; ska börja plugga lite smått, och det ska bli spännande faktiskt.

Tanken är att jag ska läsa en kurs som heter Sociala och emotionella svårigheter - orsaker och pedagogiska konsekvenser, 15 hp, på halvfart inne på GU. Jag tror det är en bra språngbräda till mitt mål att läsa SPP* sen om sådär 1½ år. Det har varit mitt mål hela tiden, och jag vill dit. Det är min idé om karriärmöjlighet, och jag tror mer och mer på den.

Sedan får man väl se om det funkar i livet att börja plugga då, men i den takt som saker sker i det här hemmet lär det inte vara några hinder.

Så, så ser det ut, med mina visioner om framtiden. Inte särskilt spännande för någon annan, men för mig känns det som att det är dags att ta ett kliv upp i kompetensen.

Kärlek & Respekt.

//zill

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

* SpecialPedagogiska Programmet

Det händer saker ganska fort nu...

Det ljusnar tidigare på morgnarna och ljuset stannar längre på eftermiddagarna. Veckorna svischar flrbi och imorgon är det redan torsdag... Igen. 

Och i måndags var Griszly & jag och tittade på ett radhus... RADHUS!

Vi har budat, trots att vi inte fått svar från banken om lånelöfte än, men vi tänkte wth?! Lika bra att tuta och köra.

Så idag har jag ringt till Handelsbanken för att elda på dem lite, och i Nifen Town kan de inte ge oss något löfte eftersom de inte vet hur marknaden ser ut här i Gbg. Så nu har de skyfflat oss vidare till något kontor i Gbg (förhoppningen är att dem har tagit Kortedala Torg). Imorgon måste jag alltså ringa och prata med banktjejen jag pratade med idag, för att se vart hon skickade vår ansökan, så jag kan ringa till rätt kontor och peta på dem. Det var det, och mitt i det här har jag haft kontinuerlig kontakt med mäklaren.

en MKT förenklad form av lånelöfte, hrm hrm.

Förutom det, så har jag tittat lite i GU:s kurskatalog... I den har jag hittat en drös med kvällskurser som jag vill läsa, men jag inser ju att det kan bli lite tufft att läsa många på en gång. Så, då får man ta sig en funderare på vilka man ska prioritera, typ. Det är alltså inte kurser som jag har tänkt att läsa lite för skojs skull, utan alltså sådant som jag anser mig kunna använda i mitt arbete. Eller alltså, självklart är det lite för skojs skull, eftersom jag nu inte får läsa Spec.ped-programmet förrns om typ sådär 2½ år (jäääävla byråkrati!). Jag är helt enkelt sugen på att läsa nånting, och då kan det vara vettigt att ta nått som man ändå kan ha användning för. Till exempel Arbetslivets pedagogik. Den är jag sjukt sugen på.

här kanske man hamnar i höst

[ bildkälla ]

Men det får vänta, jag kan iaf inte söka förrns den 15:e mars när antagningen öppnar. Jag ska nog ta en funderare till. Troligen kommer jag att söka, för jag vill framåt. Jag vill mer.

lite pep-talk

Kärlek & Respekt

Ja, det har varit ganska dött här på bloggen under den senaste veckan eller så.

Det har med den häringa semesterveckan på Lanzarote att göra. Begränsad internetåtkomst och faktiskt, en känsla av att det inte gör så mycket att inte vara uppkopplad 24/7.

Det har varit ganska skönt att inte "jaga" uppdateringar, like's osv. Tyvärr har ju bloggen fått stå tillbaka, men jag tänker att jag kanske behövde pausen. Ladda batterierna lite, och kanske komma tillbaka på topp. Vad tror ni?

Nåja, hemma igen, och kanske att bloggandet får ta fart igen, kanske inte. Det ger sig.

Jag har liksom lagt om Livet lite. Jag har avslutat ett långt kapitel, och påbörjat några andra. Vart jag hamnar med det, har jag ingen aning om, men jag tror på mig själv, och det är väl det som är viktigast?

Kvällens inlägg får avslutas med en Lanzarote-bild (även om det kanske inte är HELT releant, hrm) :

Griszly & jag vid Castillo San Gabriel, Arrecife

24/1 -13 

Sådärja. Nu vet ni iaf att jag lever.

Kärlek & Respekt

Jag tittade nyss på bilderna från nyårsfirandet hos Stina. 

De flesta bilderna (på alla andra festdeltagare) blev ganska bra, men majoriteten på mig är allt annat än roliga att se. 

De påminner mig bara om hur onödigt onykter jag var, och det är ingen rolig påminnelse. 

Det får räcka nu. Jag orkar inte med det här vårdslösa beteendet jag har. Jag borde vara mer försiktig och ta hand om mig själv istället. Kan jag verkligen med att vara destruktiv, när jag vet vad jag har för 'bagage' att släpa på? Nej.

zill säger nej. Bestämt nej.

Jag får hitta nya vägar.

Och, jag tror på mig själv. 2013 får bli året när jag lägger av med en del, och lägger till annat.

Kärlek & Respekt

Jag sitter & lyssnar på min "gung-i-kroppen"-lista på spotify (General Knas, Governor Andy, Kapten Röd, Syster Sol m.fl)

Helt plötsligt så kommer Syster Sols Reflektioner.

Och, ÅH!, vad den är fin. Och den får mig att tänka.

Allt du ser, är reflektioner av dig

Allt du hör, är toner som gör dig till dig

Syster Sol (eller Isabel Sandblom, som hon heter på riktigt) har så otroligt rätt. Är det inte så, att uttrycket "man blir som man umgås" ändå stämmer väldigt bra? För jag menar... Om människor ser dig på ett specifikt sätt, kommer de bete sig på ett visst sätt gentemot dig, och du kommer antagligen bemöta deras sätt med ett sätt som blivit anpassat... Det är en sanning med modifikation, när människor säger att dom "är sig själva, oavsett vilken kontext de befinner sig i", kan jag tycka.

Eller ja, i ljuset av nyss nämnda låt, så blir det ju så, att man isf är många olka "sig själv"... Lite schizofrent, men på ett friskt sätt, är ni med mig?

Sina djupaste personliga drag och egenheter försvinner nog inte oavsett, men jag menar... Om jag går till mig själv; jag är definitivt inte samma person om jag är hos kompisar hem-hemma, eller om jag rör mig i overalls-kretsar (studentvärlden). Det skulle aldrig fungera. Jag är ju jag, rent kroppsligt, och mina åsikter förändras aldrig, men, vissa drag tonas ner eller lyfts fram beroende på. Bara detta att jag aldrig är zill när jag är hem-hemma, då är jag Therese, eller Thess (i sällsynta fall tillomed Thessan), zill hör hemma i Skövde & här i Göteborg. Kolla på dessa bilder nedanför, och se skillnaden, hrm. (klicka på bilderna så blir dom större)

här är jag Therese (tillsammans med morfar, juli -12)

       här är jag (väldigt mycket) zill, backhäfv i Skövde, juni -11

   Jag vet inte, kanske inte säger så mycket. Men nu har jag fått ur mig min tanke kring detta. Så. Nu ska jag dricka glögg!

Kärlek & Respekt

Läste nyss på Lady Dahmers blogg om Katrin Z's nya dumheter.

Katrin har via sin blogg gått till angrepp mot en tjej som är med i SATS reklam, där SATS har valt att "visa upp" alla typer som tränar hos dom i en reklamkampanj.

Katrin Z hånar tjejen, och tycker att hon är tjock och lägger ALL energi på att snöa in på storlek, vikt, kroppshets.

Jag blir så ledsen, för det enda Katrin gör, är att spä på hela den stora svängen av fuckade ideal, och att gå på en privatperson sådär, det kan man bli åtalad för. Katrin menar att hon (tjejen) minsann får tåla det, för hon har ju faktiskt valt att ställa upp i en offentlig reklamkampanj. Eh. Say what?! Ungefär som att säga "äääsch, hen rör sig ju i det offentliga rummet, så hen får skylla sig själv om folk har åsikter"

Själv är jag inte pinnsmal, har aldrig varit det heller. Jag har ett högt bmi (fast den typen av mått är kocko i min mening), och vet att jag borde gå ner lite/träna mer regelbundet för att få ordning på mitt blodtryck som ligger på gränsen, dels av livsstil, men också av gener.

Fast när jag ser en "normal" (jävla skitord, egentligen!) tjej som ser glad och pigg ut iom träning blir jag inspirerad, och sätter liksom upp ett litet mål för mig själv; sådär vill jag också känna för träning. Vilket jag alltså inte gör, jag tycker träning är dödens tråkig överlag. Inte det att jag är lat eller inte vill, egentligen. Det är bara sånt jävla meck & det är sjukt tråkigt. Jag har provat det mesta. Det håller ett tag, men sen tröttnar jag. Däremot, gymreklamerna som bara visar megatränade, slimmade, solbrända kroppar blir jag liksom "jahaja, sådär kommer jag aldrig bli, hur mkt jag än tränar".

Så. När jag får den här hetsen uppkörd i nyllet... Då blir jag bara stressad & apatisk.

Tack för det, jävla Katrin. Alla kanske inte tränar för att bli sjukligt smala 55kilos-streck, utan kanske bara för att få styrka i muskler.. Har du tänkt på det, kanske..?