Alltså. Att diska måste vara en av de mest hjärndöda grejerna man kan göra i ett hushåll?

Så jag använder diskstunden som en meditativ funderar-paus.

Eller ja... Inte så att jag bestämmer mig för att stå i yoga-pose, och drar ett oom-mantra när jag diskar, men ja.

Tankarna får liksom lulla fritt inne i skallen, allt efter eget tycke.

Och idag har jag funderat på (utan inbördes ordning - tankarna flödar ju fritt!)

>> kommunikation, eller i vissa fall brister i den. hur tar man sig ur kommunikations-fällan, när man inte kan (eller vill?) kommunicera?

/ignore ..?

>> vikten av att vara modig och våga stå upp för sig själv. det var en direkt fortsättning på kommunikations-biten. är man fast i en bristande kommunikation kan det vara sjukt svårt att kommunicera ev. 'missförhållanden'. fortsättningsvis började jag ju självklart rannsaka mig själv, och insåg ännu en gång att jag har blivit så jäkla mycket sämre på att stå upp för mig själv. den enda som jag kan skylla på är mig själv, ungefär. det är iaf bara jag som kan öva på att stå på mig. ingen annan.

ett visst mått av dumdristighet, kanske..?

>> vart jag skulle kunna tänka mig att bo i den här stan. det enda jag egentligen vet är att jag vill bo med Griszly. vart spelar inte så stor roll, men inte för långt från jobbet...

>>..vilket förde mig vidare in på spåret hur länge jag ska vänta med pluggeriet. jag har trots allt bestämt mig för att "plugga upp mig" till Specialpedagog/lärare. det handlar om en 2-årig utbildning, och det är nånting jag velat sedan första terminen på LhS i Sthlm. det är är 9 år sen nu. därmed inte sagt att jag bara gått & dragit. man måste jobba minst 3 år efter examen för att ens få söka spec.ped-programmet

Ungefär det hann jag med att tänka lite kring. Och jag blev nog inte klokare egentligen. Men det är skönt att hinna med att tänka också. På dagarna går energin åt till annat, tyvärr.

Kärlek & Respekt

Efter en middag, 2 koppar kaffe, lite bollande & en stor portion av soffmys med mitt hjärta känns det på det stora hela lite bättre.

mitt hjärta & jag på Tjälis -12

sol i Kärlekslandet 

Jag har kort & koncist konstaterat att jag helt enkelt inte är riktigt glad idag, och också fått bekräftat att "man kan inte vara på topp alla dagar".

lite tungt, men det reder sig nog

Som min fd kollega Jessica skrev i en kommentar till det förra inlägget; att ta sig en funderare kan vara nyttigt, så länge det gör med positiv energi.

Oas så är det lite det som är problemet; mina grubblerier varken grundar sig i, eller tillför någon psoitiv energi.  Det är kanske DÄR jag måste börja rota lite...?

Med detta, lämnar jag bloggandet för idag & fortsätter soffmysandet.

Kärlek & Respekt

Dagarna rullar förbi så himla snabbt.

Jag hinner inte med.

Det är så mycket som snurrar just nu; funderingar kring val man gjort och val man funderar över att ta framöver.

Det finns saker man ångrar att man gjorde eller att man valde si eller så. Sedan finns det saker man aldrig kommer ångra oavsett hur konstigt det kändes då eller vad det egentligen gett i slutänden.

I dagsläget snurrar det mesta kring vart jag ska ta mig till härnäst.

Jag vet vart jag kommer ifrån, men jag vetefan vart jag ska nånstans.

Det gör att jag känner mig så hopplöst efter. Det ligger en känsla av att inte kunna hålla jämna steg och det gör att tvivlet sätter fart. Jag är i en fruktansvärt ond cirkel just nu, när det gäller min kompetens och att jag faktiskt kan.

För jag vet att jag kan, men just nu litar jag inte på det.

Jag funderar på om jag verkligen valt rätt, om jag verkligen ska vara där jag är i dag. Vill jag ens vara där? Jag vet inte.

Jag har ju bara jobbat i 6½ år, det är alldeles för tidigt att börja titta på annat håll... Eller är det NU man ska svänga av nu, innan man fastnat helt..?

Antingen är det här bara en svacka & då kommer jag ur den. Eller, så är det en konstant problematik & då måste jag försöka lösa den. Har jag inte kommit ur det här tvivlet om ett tag är det dags att ta en seriös funderare på vad jag ska ta mig till.

Kärlek & Respekt

Det här jag har att bita i, detta året...

Jag vet inte, men det känns som att det kommer bli svårtuggat och otroligt segt. Jag är inte rädd för utmaningar i sig, men den här saken skrämmer mig. Hur jag än väljer att göra med det hela, oavsett om jag har det kvar eller förkastar det så skrämmer det skiten ur mig, på riktigt. För i den här frågan finns det ingen gråzon; det är antingen eller, liksom.

Hur jag än väljer kommer det bli en kamp. Det farliga är att om jag väljer bort det, känns det som att jag sätter käppar i hjulet för mig själv, fast på andra plan. Om jag väljer att ha kvar, ptjaaa, då sätter jag också käppar i hjulet för mig själv.

Fan. Jag skulle behöva ta ledig och hitta en naturlig grund. En solid grund. Och någon som kan supporta mig när kraschen kommer.

Nåja. Jag har börjat att gå. Inte första gången jag går i den här riktningen, men den här gången hoppas jag att jag har modet att stanna kvar på stigen.

//zill

Okej, jag sa visst att jag inte hade förhoppningar för 2012, men jag vore ju inte riktigt mänsklig om jag inte hoppades på nånting, eller va?

Jag hoppas att jag kommer tillbaka till mitt CCL*-tänk. Dvs det jag hade under hösten -05. Jag kanske inte var helt rationell alla gånger, men jag tog hand om mig själv, och klarade mig undan en jäkla massa hjärnspöken på det viset. Hur jag hamnade i tänket? Jag minns inte, måste luska lite i det. Kanske "bara blev" det så?

Jag hoppas på stabilitet och att jag lättare ska kunna deala med ensamheten. Dessutom önskar jag att panikångesten håller sig borta.

Och med detta sagt hoppas jag också att jag kommer våga ta tag i en av de främsta anledningarna till att panikångesten triggas igång. DET kommer vara krävande, men jag kommer stå som vinnare om jag vågar, och orkar igenom. Det är ingen lätt grej jag har att jobba med, men varje steg kommer antagligen vara SÅ värt.

//zill

~ ~ ~ ~ ~ ~

* Couldn't Care Less

Jag vill inte censurera mig själv eller mina känslor. Och för att kunna skriva utan att censurera mig själv, eller känslorna måste jag ha hittepå-namn på såna som är tätt kopplade till känslorna. Jag har haft många såna, och nu har jag alltså två till. Inga konstigheter, egentligen. Jag vill kunna skriva fritt (fast helt fritt blir det ju inte ändå, tyvärr) och med dessa hitte-pånamn är det lättare.

Så. Därför censurerar jag. Typ.

Nu ska jag äta frulle.

//zill

Men åh.

Idag är det tisdag och jag har startat dagen som sig bör; jågurt och en stooooor kopp kaffe. Jag har inga direkta planer, men tror att jag nog måste sätta mig och fundera på vad jag ska hitta på, annars blir det ens ån där dag i soffan igen, när inget händer och jag känner mig isolerad som fan. Trots att jag valde det själv... Ja, ni fattar.

Efter dagen igår, när all luft gick ur mig ungefär vid den här tiden, och sedan aldrig kom tillbaka riktigt, vill jag nog ut och göra något idag. Funderar på att kanske dyka in på något muséum...? Vara lite kukturell, liksom.

Jag har alltid tyckt illa om att "göra saker" ensam, alltså gå på bio, gå ut & käka osv. Det känns som att man "ska" vara två (eller flera) när man gör såna saker. Samtidigt ska man inte låta ensamheten skrämma en så mycket.

Gin citerade en Lasse Lindh igår; "jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam.." - vilket är att verkligen slå huvudet på spiken, så rätt var det!

Fast jag minns ett citat jag myntade när jag flyttade ner till Lund i januari 2002; "själv, men inte ensam". Jag var själv i en ny stad och jag bodde i en fin korridor på Sparta, som jag delade med 12 andra, så ensam var jag inte. Jag får nog lov att försöka leva efter mitt eget citat helt enkelt.

Nåja, vi får väl se, vad jag fördriver tiden med. Runt 17 ska jag iaf träffa finaste Eva..! Amagad, vad jag har saknat henne...!

//zill

Det finns män som super som svin,

och det finns män som blir svin när dom super.

- zill juni '11

När jag senast avhandlade dessa svin skrev jag nått i stil med att det gäller att välja rätt... Och nu har jag funderat ett par varv till och detta är vad jag har kommit fram till....

Inget av ovanstående svin är särskilt vettigt att inleda förhållande med. Män som super som svin på regelbunden basis, kommer förr eller senare att förvandlas till svin när dom super. Män som dricker alkohol på regelbunden basis (utan att bli svin) är egentligen inte heller något att stå efter. För vet ni hur lätt det är att bli medberoende...? Jag vet.

<parentes>

Jag vet tillomed hur det är att vara på väg ner i alkohålet alldeles på egen hand. Det är sjukligt läskigt när man inser att alkoholen har tagit en stor del av ens personlighet; ett tag var jag hon som aldrig bangar en shot, hon som aldrig bangar dryckeslekar, hon som tålde en jävla massa. Ungefär så.

Jag skulle kunna skylla på studentlivet i Skövde, eller på grupptrycket eller på Grodan Boll.

Men nej, fast ändå jo. Psykisk labilitet + nyvunnet studentliv + nya vänner + ökad tillgänglighet = en fin grogrund för beroende.

</parentes>

Tillbaka till svinen...

Det finns de män som super som svin, och ändå lyckas hålla stilen. De som är genomfina killar som vet hur man beter sig, men man ska vara jävligt medveten om att gränserna suddas ut när fyllan kickar in. Sedan finns det killar som är svin 24-7, oavsett om de är berusade eller ej. Såna ska man också akta sig för. Men ibland ser man inte varningstecknena.

Jag har tack & lov lärt mig (den hårda vägen) att upptäcka varningarna och ändra riktning när jag ser dem.

För ni vet, jag har insett att min värdighet, min själ, mina tankar, min självkänsla och min framtid är alldeles för dyrbara pärlor för att jag ska slänga dem till svinen.

//zill