Har jag kontrollbehov för att jag aldrig skulle låta en annan människa än min frisör klippa/färga mitt hår?

Är jag petig med det?

JA. Det är fan mitt hår vi pratar om. Jag ska leva med det. 

Jag SKITER HÖGAKTNINGSFULLT I om du "kan göra precis allt det där på 1 timme och 20 minuter, för att du minnsann..." Jag lyssnade inte efter det, ska jag erkänna.

Jag kan inte hålla isär allt du kan bättre, snabbare, mera eller "vad din högst personliga åsikt" är. Jag skiter nämligen i det. Så in i helvete mycket.

Om du är så himla bra på att läsa av folk, är det fullständigt koko-bananas att du inte kan se att folk blir ledsna, sårade, irriterade och kanske tillomed jävligt uppretade när du tar över, när du trycker till, och när du öser ur dig ren skit. (allt är inte skit, för det finns vettiga saker där nånstans... men ditt sätt att förmedla leder bara till att iaf jag stänger av & inte lyssnar alls. för du paketerar det du har att säga i en jävligt mästrande och otrevlig ton)

Jag försöker vara "den större människan", men det går fanimej inte. 

Jag försöker att inte ta åt mig eller låta ditt jävla besservisser-sätt komma under skinnet på mig. Men alltså.

Det är ett bevis på att det inte går, när mötet är över sen nästan 2½ timme sen & jag fortfarande är irriterad. Det kommer bli en sån jävla stjärnsmäll när det här har bubblat tillräckligt länge.

Och det värsta är att förloraren blir jag.

Jag har tänkt på en sak länge nu.

Alla träningsbilder jag ser dagligen i de flesta av mina feeds; instagram, bloggar eller på fejan.

Alla "idag sprang jag en mil & gjorde squats & armhävningar + hela baletten"-bilder. Lite som att "kolla här, jag gjorde detta & detta, och jag har gått ner sjuttioelva kilo". 

Jag. Får. Ångest.

Jag får ångest för att jag inte "kan", för att jag inte är disciplinerad nog, för att jag inte kan hitta den sk. träningsglädjen. Och för att jag inte finner glädje i min (tjocka) kropp. För att jag inte kan känna stolthet över att jag kan gå, att min kropp funkar (nåja, ryggen & knäna är åt helvete, men det var de innan jag gick upp i vikt också). Att jag blir ledsen över att vänner som vägde mer än jag förr, numera ligger på färre kilon än jag & som på nåt sätt försöker "peppa" mig att gå ner; "klarar jag det, så borde du klara det!"

"Men va? Du har ju alltid varit den smala av oss två!

Oj, men vet du, prova detta & detta så lovar jag att det kommer gå åt rätt håll.

Jag gör det här och det här, och nu har jag gått ner XX kilo!

Om du vill kan jag peppa dig under en tid."

- En vän som blev förbluffad när jag berättade vad vågen visade nån gång i somras.

Någonstans fattar jag ju att mina vänner och bekanta så klart är nöjda, stolta & glada över vad de har åstadkommit, men i min hjärna blir det bara ett mishmash av fula tankar om mig själv.

För att jag försöker acceptera min kropp, för att jag inte tycker om den, men att jag inte kommer igång och gör nåt åt den. För att jag är lat & försöker komma undan, och skyller på annat.

Jag äter inte dålig mat (oftast är det mat lagad från grunden, med bra råvaror osv), men jag kan inte sticka under stol med att jag kanske äter för mycket av sånt som är "fel". 

Jag vill inte sätta mig själv på diet (för det slutar med att jag fuskar - disciplin, återigen!), jag tänker ofta att jag ska gå & träna, men kommer aldrig i väg, och jag är så trött på att skämmas för mig själv. Hur fan gör en med det här? Jag vill inte gå ner i vikt "för nån annans skull", men klarar inte av det för min egen heller. 

Fan.

- Så hur lång tid har du kvar?

- Jag slutar halv sex...

- Nej, alltså. När ska du ha?

- Va? Nej. Jag är bara tjock.

- Ehh. Oj, förlåt, jag trodde.... Jag ber om ursäkt.

- Det är lugnt.... *fortsätter greja med teckningen jag målar med ett barn*

Och inom mig skriker jag tusen fula ord, jag känner hur varm jag blir i ansiktet och hur jävla less jag är på att folk tar sig friheten att kommentera min kropp. Och nu, några timmar efteråt är jag mest arg & ledsen.

JAG. SER. FUKKING. UT. SÅHÄR

Jag ÄR tjock.

(jag har liksom bara haft "oturen" att allt har hamnat mitt på)

Jag väljer oftast inte tunikor med skärning under bysten för att det ger mig "gravidmage". Men idag gjorde jag det, och det slog fanimej inte fel.

Fast hur är folk funtade?! Ovanstående dialog utspelade sig på jobbet i eftermiddags. Det var en VIKARIE (!), alltså en person jag aldrig träffat innan som frågade mig. 

Hen vet inte vad jag har för historik, om jag kanske har försökt länge att bli gravid men inte lyckats, eller om jag rent av kanske inte ens kan bli gravid.

Hur fan i helvete tänker folk? Tänker de ens nåt alls? 

//Ledsen och förbannad. Men mest ledsen.

Dagens positiva;

• Jag är grym på hallongrottor. Glutenfria också, tydligen. Sitter i köket och gluttar in på kakorna som göttar till sig i ugnen.

• Att komma åt att spela "local files" på spotify:en. Alla mina stackars mp3:or som jag samlat ihop och nu får spelas igen. Jag kommer aldrig komma i närheten av samma mix på min spotify-lista "zill blandar kompotten" (den hittar du via spotify, sök på Theso alt. zill blandar kompotten), och den är väldigt spretig..!

• Två jobbedagar kvar på den här veckan. Känns göttans!

I övrigt... Jag vet inte. Jag står med benen på två olika ställen och jag börjar nog förlika mig med att jag kommer att få ta klivet och ställa mig helt på den ena sidan. Det är fin känsla att bli sedd som en klippa att hålla i när det blåser, men att vara den där klippan betyder även att jag måste stå och röra i flera kastruller. Jag hoppas att jag pallar.

Kärlek & Respekt.

Jag försöker ofta att inte "tänka sönder" saker. Ibland lyckas jag släppa saker ganska fort & ibland lyckas jag inte alls. Helgen sabbades ganska radikalt pga att jag inte alls kan släppa en grej som har med jobbet att göra. Natten till idag har varit helt sönderstyckad av konstiga drömmar.

Det är ett möte imorgon som jag för mitt liv absolut gärna vill slippa, men som jag samtidigt väldigt gärna vill ha. Att reda upp missförståndet med föräldrarna innan det blir en monstergrej (om det inte redan är det, för dem?). Men jag vill helst slippa det, för jag vet inte riktigt hur jag kommer tackla det. Saken är den, att det inte är en pedagogisk gärning som ska tas upp, utan hur JAG är, hur min personlighet är. Och det är en annan sak, där har jag inget annat stöd än mig själv, och det suger.

Hade det varit något pedagogiskt eller något som rört verksamheten, hade jag haft skollag, kommunens målbeskrivning och förskolans läroplan (Lpfö 98, rev. 2010) som stöd och jag hade kunnat vila i att det jag gör med varnen i vår verksamhet, det gör jag utifrån våra styrdokument.

Men nu är det alltså min personlighet som ska diskuteras, eller ett drag av den, som dessa föräldrar har klagomål på och då hamnar allting i ett annat ljus. Inget styrdokument i världen kan sätta upp ramar för hur jag är, bara jag själv. Alltså ska jag sitta och försvara mitt sätt att vara imorgon. Och jag är som bekant inte alls särskilt bekväm i att strida för mig själv. Mina åsikter - javisst! Mitt jag - not so much.

Nåja, bara att ta ett djupt andetag & köra på. 

ett försök till själv-pepp  

Huvudvärken är ett faktum. Ryggvärken, likaså.

Huvudvärken för att jag inte har ätit ordentlig frukost (trots att matklockan skrällde för just Frukost, kl. 7.50 imorse). Ryggvärken, för att det är så det är. Jag går numera hos naprapat, kontinuerligt, och gör övningar för att stärka bål och rygg. Hjälper sådär. Får mest ont av det, men tror ändå att det kommer att bli bra. Framöver. En annan gång, ett annat liv. När man lever optimalt, och som man ska.

Senaste veckorna har jag varit så arg. Arg på kroppen som är trasig. På att inget hjälper. På att jag bara står och stampar, och "alla andra" är så jävla äckligt lyckliga hela tiden. Och då blir jag arg på mig själv för jag VET att ingen kan vara 100 % lycklig jämt. Och man ska fan inte jämföra. Egentligen.

Men det händer iaf saker i deras liv. Folk köper hus, föder barn & springer till kyrkan. På löpande band, dessutom. 

Det är en epidemi, men jag är inte smittad.

Jag vet inte hur jag ska bli av med allt det arga. Det tar så sjukt mycket energi att vara arg, men jag kan liksom inte hejda det. Blir arg för skitgrejer, för stora grejer, för ingenting, och mest på mig själv.

Jävligt produktivt... Not.

lite så här har det varit

Nåja. Det kanske blir lugnare nu, när jag har semester...?

Kärlek & Respekt

//zill

Jahaja.

2 veckor sen senaste inlägget - fan vad dålig jag är.

Men, jag har andra saker att prioritera än bloggen. 

Det har gungat lite här, mest inne i mig. Det snurrar i skallen, för jag blir frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill, och när jag hittar beteende hos mig som jag inte alls tycker om.

Härom veckan skrev jag en statusrad på FB, att jag är trött på studiegångar och byråkrati. Det handlade om att jag inte kan läsa kurser inom SpecialPedagogiska Programmet (SPP) enskilt, för de följer en mycket spceifik studiegång, där kurserna liksom baseras på varandra. Och jag får inte läsa SPP förrns 2015, trots att jag har dokumenterad arbetslivserfarenhet sen 2007. Detta för att jag klantade mig, och fick läsa om en kurs och därmed så står det 2012 på mitt examensbevis.

(man måste alltså ha jobbat minst 3 år efter avslutad lärarutbildning för att få läsa SPP. enligt mitt examensbevis slutade jag plugga  2012, men jag tog ju min examen, dvs. med godkänt examensarbete redan 2007. trots att jag har dokument som stödjer att jag jobbat heltid sedan dess så säger dom på institutionen att jag inte får söka förrän 2015)

Det har varit lite jobbigt på annat sätt, för jag har hittat beteenden som jag inte alls tycker om hos mig själv, och jag blir så ledsen, för det var inte så här jag var från början. Det hårda dök upp när jag flyttade till Göteborg, så som jag kan pinpointa det. Jag vet inte om det stämmer, men det är ungefär så jag kan komma ihåg. Jag kan inte minnas att jag var sån på Lindängen, Snickargården eller Skogsnibble. Det gör lite ont i mig, för nånstans är det ju inte så jag vill vara, men det är sån jag har blivit.

Varje dag är en liten kamp, att inte flyta med i det nygamla beteendet, utan försöka komma tillbaka till det som jag var från början. Det är svårt, men jag jobbar på det, och medvetenheten hos mig själv har ökat. Det gör att jag kan ta lite större kliv bort från det där som inte är jag.

Nåja. Dags för frukost, och sen en sväng med snabeldraken kanske. I eftermiddag ska jag på en promenad i Botaniska med Josse, om hon inte är för bakis efter Senil6-festen igår. Och så kommer Griszly hem från jobbhelgen i Lund.

Kärlek & Respekt

Efter en middag, 2 koppar kaffe, lite bollande & en stor portion av soffmys med mitt hjärta känns det på det stora hela lite bättre.

mitt hjärta & jag på Tjälis -12

sol i Kärlekslandet 

Jag har kort & koncist konstaterat att jag helt enkelt inte är riktigt glad idag, och också fått bekräftat att "man kan inte vara på topp alla dagar".

lite tungt, men det reder sig nog

Som min fd kollega Jessica skrev i en kommentar till det förra inlägget; att ta sig en funderare kan vara nyttigt, så länge det gör med positiv energi.

Oas så är det lite det som är problemet; mina grubblerier varken grundar sig i, eller tillför någon psoitiv energi.  Det är kanske DÄR jag måste börja rota lite...?

Med detta, lämnar jag bloggandet för idag & fortsätter soffmysandet.

Kärlek & Respekt