Det har varit en fin helg. Kort, men fin.

I fredags träffade jag Pauline & Dennis som var i stan för en föreställning. Det blev en jättekortis, men det gör inget. Så himla speciellt att ha vänner som, trots att en bara ses i knappt 40 minuter, ändå kan fylla på energidepåerna så till den grad att en nästan glömmer bort tröttheten som skaver & svider i ögonen... Jag är så otroligt tacksam för det.

Lite senare på kvällen kom mamma & pappa, och efter en stunds letande efter matställe utan väntetid på att ens få ett bord, hamnade vi på Källarkrogen. Mums, mums, och det var fint att sitta och snacka skit med dem igen. Senast vi sågs var i julas.

Igår var det alltså dags för en liten milstolpe... Mina föräldrar och Griszlys föräldrar sågs för första gången nånsin... En kan tycka att det är konstigt att de inte setts förr, när vi har varit tillsammans sen mars -12, men liksom. Det har inte fallit sig naturligt, när ingen av dem bor i samma stad, eller ens på samma sida av landet. Men nu, med bröllopet på ingång, så var det iaf dags... Och det blev hur bra som helst; inga konstigheter, bara familjärt. YES! *tumme upp & happy dance*

Idag är en långsam dag. Jag vaknade (som vanligt) tidigt pga. hunger och ont i ryggen, men mitt hjärta ligger fortfarande och sover. I kväll blir det bio; Deadpool. Jag har ungefär noll förväntningar, för mig är karaktären helt ny. Vi får väl se vad jag tycker efteråt, heh. 

Imorgon drar jobberiet igång igen, och så ska jag till min tandhygienist... Där rök alltså min sovmorgon, börjar nämligen alltid 9.30 på måndagar, men tiden hos Lana är klockan 8.00 Yay... Eller inte, men tänderna är viktiga att ta hand om, så det är ju bara att suck it up & pay the price... typ.

//zill

Jag känner mig som en påse skridskor. Helt slut som artist.   

Men jag orkar lite till, en dag till, bara tills helgen, bara tills alla andra inte är sjuka längre, bara så att kollegorna slipper rodda med vikarier. Snart är det påsklov, så det är lugnt, ska bara hjälpa till där, ha åsikter om det, avstyra monstruösa konflikter bland barnen. Ska bara vara trevlig, och hjälpsam, och glad, och ha en ängels tålamod.

Påminna om vantar & mössor femtielva gånger om dagen, glöm inte att gå på toa, nej, sitt still, retas inte med XX, oj är du ledsen, kom ska jag trösta...

Ska bara dona med det, komma ihåg det där, och det där, och just det, det där också.

Samtidigt diska, tvätta, greja hemma. Och så kanske vara en bra och trevlig, och kärleksfull sambo också.

//zill  

Jag var på bröllopsmässa i söndags, tillsammans med Tjalle.

Mycket fint, men även så himla mycket trams och pillerill. Om jag inte redan hade kommit så långt i planering och anskaffning av div. prylar så hade jag nog hattat runt där på mässan, som en skållad råtta.

Vet en inte vad en vill ha och letar efter, så är det mycket lätt att bli helt såld på saker som i slutänden kanske inte gör ett skit för att höja stämning, eller som är dekorativt, men som kostar onödiga cash.

Nåja, vi gick runt där i drygt 1½ timme, och jag hann iaf med att träffa en florist och höra hur hennes tankar kring mitt blomval, och prata med en stylist om håret (trots att jag redan i princip bokat in David & Lisa från "min" salong, men det är alltid intressant att höra en second opinion).

Vi hittade dessutom Bröllopsfotomaten, som är ett mobilt photobooth. Vi testade, och nu är jag med i utlottningen för att kunna vinna fotomaten i ett dygn (kostar annars 5000 sek). Hoppas att jag vinner, för det vore en rolig sak att ha på festen.

så himla snygga var vi :)

Såg den här i mitt flöde på Fejjan - från sidan Otroligt Roligt

Jag kan verkligen inte se det roliga i den här bilden, alls.

Det är som att en klipper mannens egenvärde och på ett eller annat vis degraderar honom till ett barn som inte fattar nåt.

...som om jag skulle behöva ta hand om Griszly..?! Nä, han är en fullvuxen man, fullt kapabel till att ta hand om sig själv. Att vara tillsammans & i det här fallet att gifta sig, är mer att ta hand om varandra och stötta oavsett vad. 

För mig är det vad äktenskapet handlar om; att stötta varandra och vårda den relationen en har till varandra.

Om någon i relationen är mer händig, eller klarar av matlagningen bättre eller är en fena på att få tekniken att funka, så är det väl bra att det finns någon i hemmet som är bra på det, oavsett om det är mannen eller kvinnan?

Jag är tillexempel grym på att organisera hyllor och lådor med grejer som vi har, medan jag verkligen, jag menar alltså, verkligen AVSKYR att dammsuga. Det är Griszly bättre på, och dessutom, om en tittar närmare på det, så är det dessutom han som lagar, säg... 95% av all mat i det här hushållet.

Det är inte det att jag inte kan laga mat eller dammsuga, det är liksom bara så att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag slarvar med det för att bli klar fort. Griszly är bättre än jag på det, så han får göra det. Men jag, jag drar det större lasset med tvätt & disk. 

Såna här bilder, gör att det blir kristallklart att feminism behövs. Män är inga valhänta dumbommar, de kan ta hand om sig på ett utomordentligt sätt, och behöver således inte en ny mamma, utan en jämställd partner att gå hand i hand genom livet med. Så gäller även för kvinnor; det behövs inte en ny förälder; det behövs en partner som stöttar & finns där oavsett vad.

Apropå det här ämnet; har kollat runt lite efter sånger att ha i middagshäftet på bröllopsfesten i juli. Det kokar över med alla de här sångerna om att mannen måste lämna ifrån sig makt, att det är en uppoffring att ingå äktenskap, och att han nu ska få en liten söt fru som passar upp på honom, lagar mat & hela skiten. VA?! Är det 2016, eller är det 1950?

Jag kräktes lite i munnen när jag hittade läste texterna. Så. Jäkla. Verklighetsfrånvänt.

//zill

Alla hjärtans dag idag.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den... Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig, oavsett om jag är i förhållande eller ej, men nånstans tror jag att jag nog gör det ändå.

Eller är det helt enkelt så att jag färgas av alla storslagna kärlekshyllningar som florerar i mitt flöde, och helt enkelt tycker/tror att om en inte får sånt så är det liksom inte en lyckad AHD* ? Jag har faktiskt haft en ganska fin dag med mitt hjärta. Fin promenad runt i vår hood, och sedan hemgjord pizza på det. Behöver liksom inte vara annat?

Det finns andra dagar vi väljer att lyfta fram istället, och generellt sett så visar vi kärlek till varandra alla andra dagar på året. Att låsa sina känsloyttringar till en enda dag är slöseri med känslor och att visa dem. Självklart är det ju ett bra tillfälle att kanske våga visa dem för första gången, eller kanske ta chansen att fråga chans, eller ta första steget till en dejt... Men jag tror att om en lever i ett förhållande blir det inte samma sak.

Jag kan också förstå hur AHD sätter igång ångest hos människor som inte har nån. Det här med att en ser "alla andras" kärleksyttringar i form av blommor, meddelanden och liknande överallt på sin feed eller sådär. Då drar grubblerierna igång, och en kanske undrar varför en aldrig hittar nån... 

Det må låta klyschigt, men jag tror att det finns någon/några för alla. Jag tror dessutom på att det finns olika "rätt" för olika tider i livet. Det är möjligt att Griszly inte hade varit rätt för mig, om vi hade träffats för 10 år sen, men när jag träffade honom 2012 så var han det, och är fortfarande. I juli gifter vi oss, och jag har aldrig varit säkrare på vårt beslut att lova varandra kärlek "på riktigt".

//zill       

- - - - - - - 

* Alla Hjärtans Dag