Jag såg en dokumentär på Netflix igår, om våldtäktskulturen som frodas på universitet och colleges i USA. Det var helt en helt igenom vidrig dokumentär, om hur unga kvinnor som blivit utsatta försökte få respektive skola att ta tag i deras anmälan.  Det enda som hände var att de själva blev satta i skiten, och motanklagades (var du full? vad hade du på dig?, du skulle kanske inte ha gått dit. du är bara sur för att han inte ville ha dig, så nu anklagar du honom falskt). De blir tillsagda att tänka på förövaren, så att inte HANS liv blir sabbat, och blir tillsagda att inte polisanmäla osv.

Dokumentären handlar om våldtäkter på flera universitet och colleges i USA, om hur det tystas ner pga pengar & politik. Många sexuella brott begås på studentföreningarna (fraternitys), och skolan väljer ofta att titta åt ett annat håll. Varför? Jo, för att föreningarna finns på skolan, men skolan är sällan eller aldrig ansvarig. De lever i symbios med varandra; skolan behöver inte stå för nånting som gäller föreningarna och föreningarna står för extrema summor pengar som alumnis pumpar in till skolan.

Dokumentären följer två kvinnor som börjar rota i hela den här vidriga kulturen. Det finns en lag; Title IV (Title Nine), som kort går ut på att "ingen person i USA ska på grund av kön, uteslutas från deltagande i, förvägras fördelarna med, eller utsättas för diskriminering under någon utbildning eller verksamhet som mottar federal finansiellt stöd." Jmfr Diskrimineringslagen 

Eh, om vi då kollar på hur skolorna har behandlat alla de här grisiga historierna, så kan vi ju sluta oss till att de har brutit mot det här... Eller hur... När dokumentären kom (2015) var ca 100 universitet och colleges under utredning, där USA's utbildningsutskott undersöker hur skolorna tar hand om/går vidare med anmälningar av sexuella brott. 

Vi har ju inte samma system i Sverige, men jag är ju inte dum och naiv nog att tro att pengar och politik inte finns inblandat i våra lärosäten för högre utbildning. Jag kan inte låta bli att tänka på hur siffrorna ser ut hos oss... Är det någon som vet?

Jag läste en väns blogg häromdagen, och hon hade skrivit om relationer.

Hon ställer bland annat frågan; Vad är det som gör att vi stannar i destruktiva relationer? 

Och iom att en annan vän just i dagarna tagit ett enormt kliv ur en väldigt destruktiv relation får mig att börja tänka på mina egna relationer, allra främst den jag hade mellan 2005 och 2007, där ungefär hälften av tiden var som flickvän, och den andra hälften som nån form av kombo with benefits…

Den personen som jag var tillsammans med… Han var… jag vet inte, jag var väldigt attraherad av honom. Det intressanta är att när jag flyttade till hans stad, så blev han väldigt kontrollerande.

Inte jätteintressant, kanske, men ändå; när jag frågade honom varför började vara sån när jag väl flyttade närmare, och inte var sådan när vi hade långdistansförhållande, var hans svar: För nu ser jag hela tiden vad du gör.

Jag har aldrig fattat logiken, ännu mindre nu när jag inte är kvar, men jag kan ändå på något sätt se hur han redan där, efter bara någon månad planterade tvivel i mig, att jag fick skylla mig själv när han blev arg och svartsjuk, eftersom jag var den jag var…

När folk fick veta att jag var tillsammans med just honom, var det inte några glädjerop direkt, det var mest ”oj, hur går det då?” och jag försvarade honom…

I dryga 2 år försvarade jag hans sjuka idiotiska beteende; nej, han är bara sån, nej, han skulle aldrig slå mig, nej, han har nog rätt ändå, jag skulle inte ha gjort det där… Hur fan kunde jag ens hålla på och försvara den all den där skiten? (för att jag var kär, antar jag? och jävligt blind..)

Men nej. Han slog mig aldrig. En gång tog han stryptag på mig, för att jag tröttnade på hans skit, och kickade till honom så han ramlade ur MIN säng – det här var efter han gjort slut med mig och flyttat in det andra sovrummet. Då blev hans ögon så svarta, och han tog tag i mig. Men jag anmälde aldrig och så var det med det.

Det var den enda gången jag någonsin var ”på riktigt” rädd för honom.

Om en inte räknar alla gånger jag var skitskraj att komma hem med fel saker efter en veckohandling, eller råka prata med ”fel” personer, eller… äsch. Ni hajar.

Det sista nyåret, det mellan 2007 och 2008 hade vi firat på varsitt håll. Vi hade inte varit tillsammans sedan oktober 2006 men av olika anledningar bodde vi ändå kvar med varandra… Jag kom hem vid 05 på morgonen, och han vägrade släppa in mig, i VÅR lägenhet.

Han tyckte att ”jaha, det var så dags att komma nu” och att jag kunde ”åka tillbaka till vem fan det nu var jag hade vart och knullat med hela natten”. Och jag var så himla, himla trött.

Jag ville liksom bara gå och lägga mig. I MIN säng. Utan tjafs. Så jag trängde mig förbi honom, och bara ”låt mig få gå och lägga mig”, men han tjatade och jävlades.

Jag lyckades komma förbi honom och stängde dörren mitt framför hans jävla näsa – God natt & låt mig vara.

Nu i efterhand kan jag kanske se att han var rädd. Rädd för att jag skulle lämna honom. Vilket jag faktiskt hade bestämt mig för att göra.

Det var nämligen så, att den 28:e hade vi haft ett rejält bråk om för mig helt ologiska saker. Och jag fick antagligen nog, fortfarande kan jag inte riktigt greppa vad som fick mig att äntligen bestämma att det faktiskt fick vara nog. Så mitt under hans monolog om hur jävla hemsk och manipulativ jag var ringde jag helt sonika hem till mamma och pappa. När mamma svarade så frågade jag utan omsvep att ”om jag vill flytta hem, kan ni hjälpa mig med flyttbil då?” (vilket mamma & pappa hade väntat på det senaste året, men varit för osäkra för att fråga mig. de ville nog helt enkelt att jag skulle komma hem av fri vilja och inte för att de på något sätt tvingade mig). När han insåg vem jag pratat med och att jag bestämt mig, lät han mig bara gå till de kompisar som väntade på mig.

Den 5:e januari 2008 lämnade jag Staden. Jag lämnade en stad som hade gett mig flera av mina nuvarande bästa vänner, men också en stad där det bodde en person som, med facit i hand, fukkade upp hela min bild över vem jag var eller att jag ens kunde bestämma själv. Min första panikångestattack fick jag en av de första gångerna jag gick och handlade själv – fick såna minnesbilder.

Det tog nästan 3 år innan jag slutade höra hans jävla röst i mitt huvud; att jag inte var nåt att ha, att jag var dålig, att det inte var konstigt att ingen ville vara med mig osv.

Den värsta skadan han gav mig… det är panikångesten. Den lever jag med och lider av i allra högsta grad. Det går i perioder men den finns där, och ligger latent. Den ploppar upp helt som den vill, och jag kan inte alltid hindra den. Jag har hittat vägar att lindra den, men också blivit varse om vad som triggar. Ofta har jag blivit begränsad av den, och ofta får jag skita i det jag för tillfället håller på med, och åka hem.

Jag har inte förlåtit honom, jag har däremot börjat se saker i olika ljus. Jag kan se att det inte var jag som var hemsk och manipulativ, det var han. Han höll mig känslomässigt fången och jag trodde väl nånstans att han någon gång skulle ta mig tillbaka. Jag är glad att han inte gjorde det.

Sista gången jag såg honom var i april 2008 (eller om det var 2009?), och då förärade han mig med en bild på sin nyblivna brorsdotter, och en harang om att jag minsann aldrig skulle hitta någon som någonsin skulle vilja ha barn med mig. Sedan flinade han och gick till baren för att fixa nåt nytt att dricka.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag kan inte svara på min väns fråga, om vad det är som gör att en stannar i destruktiva relationer, och håller fast vid sådant som uppenbart är skadligt.

Jag bara vet att jag var tvungen att skriva det här. Jag har motat undan det, den senaste tiden, liksom att ”vad då, mitt är inte så hemskt, jag har aldrig blivit våldtagen eller skadad ’på riktigt’..” Men vaffan? Det är kanske inte så att en ska gradera VAD som hände, utan snarare inse ATT det hände, och att mina känslor och upplevelser också räknas.

Det gör mig ännu mer motiverad till att proklamera feminism, och fightas i de krig jag kan.

Alla kan inte stå på barrikaderna, jag är glad att andra gör det, för jag skulle nog inte ha orkat. Men jag kan kriga för allas rätt att säga nej, stopp, jag vill inte!, och jag kan föra vidare samtyckesfrågan till mina barn på jobbet. Det gör jag, varje dag. Jag pratar om vikten att få säga nej, till allt möjligt. Att min kropp är min kropp, och din kropp är din kropp. Kramar och närhet är inte till för att tas, utan det bör ges, med medgivande. Oavsett vem som kommer och vill kramas.

Såg den här i mitt flöde på Fejjan - från sidan Otroligt Roligt

Jag kan verkligen inte se det roliga i den här bilden, alls.

Det är som att en klipper mannens egenvärde och på ett eller annat vis degraderar honom till ett barn som inte fattar nåt.

...som om jag skulle behöva ta hand om Griszly..?! Nä, han är en fullvuxen man, fullt kapabel till att ta hand om sig själv. Att vara tillsammans & i det här fallet att gifta sig, är mer att ta hand om varandra och stötta oavsett vad. 

För mig är det vad äktenskapet handlar om; att stötta varandra och vårda den relationen en har till varandra.

Om någon i relationen är mer händig, eller klarar av matlagningen bättre eller är en fena på att få tekniken att funka, så är det väl bra att det finns någon i hemmet som är bra på det, oavsett om det är mannen eller kvinnan?

Jag är tillexempel grym på att organisera hyllor och lådor med grejer som vi har, medan jag verkligen, jag menar alltså, verkligen AVSKYR att dammsuga. Det är Griszly bättre på, och dessutom, om en tittar närmare på det, så är det dessutom han som lagar, säg... 95% av all mat i det här hushållet.

Det är inte det att jag inte kan laga mat eller dammsuga, det är liksom bara så att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag slarvar med det för att bli klar fort. Griszly är bättre än jag på det, så han får göra det. Men jag, jag drar det större lasset med tvätt & disk. 

Såna här bilder, gör att det blir kristallklart att feminism behövs. Män är inga valhänta dumbommar, de kan ta hand om sig på ett utomordentligt sätt, och behöver således inte en ny mamma, utan en jämställd partner att gå hand i hand genom livet med. Så gäller även för kvinnor; det behövs inte en ny förälder; det behövs en partner som stöttar & finns där oavsett vad.

Apropå det här ämnet; har kollat runt lite efter sånger att ha i middagshäftet på bröllopsfesten i juli. Det kokar över med alla de här sångerna om att mannen måste lämna ifrån sig makt, att det är en uppoffring att ingå äktenskap, och att han nu ska få en liten söt fru som passar upp på honom, lagar mat & hela skiten. VA?! Är det 2016, eller är det 1950?

Jag kräktes lite i munnen när jag hittade läste texterna. Så. Jäkla. Verklighetsfrånvänt.

//zill

Jag bestämde för mig själv, när Frida Boisen tog upp det här i somras att jag skulle puffa lite extra för en kvinna (som jag följer, eller har i min bekantskapskrets) då och då, under hashtagen #följenkvinna.

Sedan började jag jobba, och det föll lite på målstrecket.

Men nu när jag tittade tillbaka på bloggen, insåg jag att det var dags igen.

Jag ger er därför:

Pauline Pousár

Pauline, eller Pline, som hon också kallas, är en mina finaste vänner.

Vi har känt varandra sedan vi båda satt på Helgon-chatten, sådär 2005 eller 2006. Vi träffades inte förrän 2008 när jag åkte till Eskilstuna och hälsade på.

Hon är en mycket stark kvinna, ska jag säga. Hon själv anser att hon är realistiskt positiv i sin inställning till Livet, och jag kan inte annat än hålla med. Ungefär hela sitt liv har hon kämpat mot smärta i kroppen, och det är inte alls särskilt länge sen som hon fick diagnosen EDS (Ehlers-Danlos syndrom) men trots det så vägrar hon att ge upp. När hon började söka om hjälp för sin smärta, så kämpade hon tills hon fick diagnosen, och med det rätt hjälp. Trots kronisk smärta så pluggar hon, bloggar, och hon gör sjukt snygga smycken i steampunk-stil, under #ppdesign, kolla där!

Pline är en av de finaste jag känner. Nu bor hon i Kalmar, och vi ses inte särskilt ofta. Men åh! vad gött det är när vi väl gör det. Vi har en historia ihop, och vi fortsätter bygga på den, trots att vi bor på varsin kust.

Och, om jag får bestämma, så går ni in på hennes blogg, och följer henne! Och kanske kommer ni på att ni saknar ett steampunk-smycke.

Ha en bra dag.

När en kvinnlig krönikör blir kallad för hora, bara för att hon tycker att twitter-sverige ska tipsa varandra om kvinnliga twittrare genom hashtaggen #följenkvinna, då tycker jag att det är otroligt skevt.

Frida Boisen skrev i sin krönika om detta, och att nio av de tio största svenska twitterkontona är män, och åtta av de tio mest inflytelserika kontona drivs av män. Hon ställer sig frågan om att allmänheten (fortfarande) tycker att män har mer att säga, och att deras åsikter/humor/insikter är mer värda än kvinnors. 

Är det så? Är det fortfarande så att vi tycker det?
Jag vet inte, men statistiken tycks tala för det.

Och bara reaktionerna på hennes förslag om #följenkvinna verkar också tala för det. 

Hur kommer det sig att så fort en kvinna (dvs icke-män) uttalar sig om det ena eller det andra så kommer det stora vågor av män som "måste" försvara det manliga, förminska kvinnans åsikt/insikt och ägna sig åt någon form av... jag vet inte... verbal degradering. Känns som att många män hasplar ur sig en lång "hora, kuk, knulla dig i röven"-harang inför en kvinnas åsikt, precis som när en slår sig på stortån i en tröskel - det gör det lite lättare att bära smärtan.

Eller, i deras fall, rädslan?

Rädslan över att behöva släppa ifrån sig lite av makten och dominansen. Att kanske inte inneha flest inflytelserika konton på twitter eller så.

Är det så att många män bär på en latent rädsla att behöva jämka, och ge plats för icke-män? Är det så inihelvete farligt, egentligen?

Jag gillar hashtaggen, och jag gillar att det på något vis hjälper till att fler (både kvinnor och män) hittar nya vägar till kunskap, insikt och perspektiv.

Och det är så himla lätt att hitta nya vägar, bara en är villig att ta ett steg från den invanda stigen.

"Om vi står tysta och ser på, blir vi mobben som ger det tysta godkännandet – precis som mobbarna i en skolklass. De som vet, lyssnar, ser på och antingen njuter eller är för fega för att säga ifrån.

Det räcker med tystnad nu. Det räcker med hat och hån i Sverige. Det går att förändra. Det går att ta ansvar för ett vänligare, varmare land. Det börjar med dig och mig. #följenkvinna #nätkärlek #jagärjag"

Frida Boisen

Jag börjar här:

Dessa tre kvinnor är några av mina dagliga feminister i mitt instagram-flöde. Natashja, Anna & Stina. Var och en står för olika saker, fast mot samma mål. De ger mig insikter, åsikter och perspektiv, alla tre på olika sätt, men ändå - e grund att bygga vidare på i min (hyfsat) nyvakna vardagsfeminism. 

Jag börjar här, om någon känner att de saknar kvinnor i sitt dagliga flöde på internet - kolla dessa tre! En kanske inte håller med om allt, men kanske att en hittar nya vägar ändå?

Efter gårdagens outande om att jag är feminist kom det reaktioner.

Och jag såg ett så klassiskt försök till att förminska /tramsa bort det jag hade skrivit. Jag skrev ju främst om samtycke, och sedan om just feminismen. Där nånstans nämnde jag LD som förebild. 

Här nedan följer kommentarsfältet;

Jag är inte mycket för att "vinna" en diskussion, utan snarare att försöka öppna ögonen & kanske få en ögonöppnare till svars själv. Men nej. Jag bedrog mig den här gången. Det är tydligen viktigare att poängtera att LD är dålig, än att bemöta sakfrågan; feminism, samtycke & genus.

Och sedan ska en samtidigt behöva tänka på att "alla kan faktiskt inte gilla alla, och en måste faktiskt respektera allas åsikter". Mhm, men om mina åsikter inte respekteras utan fjantas bort i töntiga youtube-videos som inte relevanta för varken blogginlägg eller diskussionen som fördes i kommentarsfältet. Då tänker jag inte sitta där och acceptera att någon förlöjligar mig med inlindade "lilla gumman"-kommentarer. Så det så.

Jan Stenmark har gjort bilden.

Många kanske inte vet det, men jag har ju vaknat till lite, och börjat att fundera mer och mer på feminismen, och hur jag ska förhålla mig till den.

Vilket alltså har lett till att jag faktiskt kan kalla mig feminist. Jag skulle inte kalla mig själv "stå på barrikaderna"-feminist, mer en vardagsfeminist. Jag funderar ofta och mycket på hur jag bemöter "mina" barn på jobbet, och hur jag ser på folk i allmänhet.

Sedan kan jag säga att jag nog haft feminismen i bakhuvudet länge, men det har liksom inte funnits plats, eller så har jag helt enkelt inte orkat/vågat ta striden.

Tack vare Lady Dahmer har jag liksom hittat fram. Först tyckte jag att det var en extremt rabiat feminism som rådde inne på hennes blogg, men efter ett tag började jag fatta vad hon menade. Men hon har öppnat ögonen, och jag har gjort feminismen till min. 

Jag agerar inte utifrån "alla män är svin", men jag reagerar om någon hänger sig åt "inte alla män"-resonemanget, och blir arg när någon försöker sig på att "lilla gumma" mig (det händer att både män och kvinnor gör det, ändå är det flest män. om en skulle försöka sig på att uppskatta förhållandet mellan män och kvinnor som gör det skulle det nog bli ca 90-10).

Jag tänker mycket på hur barnen på jobbet agerar och hur deras föräldrar agerar.

Mest på barnen. Och hur JAG agerar kring dem, hur jag bemöter, förklarar, tar hand om och lär ut. Och jag har insett att jag (och övrig lärarkår i Sverige) har en del kvar att jobba med för att barnen inte ska hamna i stereotypa könstillhörigheter i skolan (vad som sker hemma kan vi inte göra så mycket åt, men i skolan har vi ändå nån form av makt).

Jag pratar MYCKET om om samtycke. Det har blivit ett mantra för mig, oavsett vad det handlar om. Just nu till exempel, har barnen i min förskoleklass börjat med pussjage. Så då tänkte jag att "här är perfekt tillfälle att prata om samtycke, utan att någon får skuld". Så då gjorde jag det. 

Kortfattat;

• var mycket noga med att se till att alla som säger att de vill vara med, verkligen vill det
• även om någon har sagt att hen vill vara med, har hen alltid rätt att säga nej ovasett vad
• gör upp gemensamma regler
• dubbelkolla alltid om personen du har fångat vill bli pussad. vill hen inte, jaga vidare!

Jag tror att alla barnen fattade, för efter det samtalet har det blivit lugnare och ingen har kommit och varit ledsen (vad jag vet). Sammanfattningsvis; folk som säger att en inte kan prata samtycke med barn har fel.

När FATTA började synas och höras var det som ett startskott för mig. Även om en inte pratar om sexuellt våld i skolan på det sätt som en kan göra med vuxna, så anser jag att det är skitviktigt att vuxna som arbetar med barn, jobbar stenhårt med att prata samtycke och rätten till ens egen kropp med barn. Hur ska de annars lära sig hur de ska bete sig mot varandra, och hur ska små flickor & pojkar kunna växa upp med känslan av att de äger deras kropp, oavsett vad?

När FATTA fyllde 1 år i september 2014 slängde jag upp den här bilden (& tillhörande text) på Instagram;

#fattanu att våra barn behöver öva sig i att säga nej/respektera ett nej redan från att dom är små.

#fattaatt vi vuxna måste föregå med goda exempel när det gäller att förespråka rätten

till den egna kroppen! - jag tycker fortfarande att det är viktiga saker. Nästan mer viktigt än ABC & 123....   

Det tycker jag fortfarande.