Igår firade vi 4 år tillsammans..!

Middag på ölrepubliken, och sedan bio.

Den 7/4 är det 100 dagar kvar tills vi gifter oss. Känns helt sjukt.

en av de första bilderna på oss -  en av mina absoluta favoriter

tagen på campus i Örebro, när vi lossade tjälen 2012   

Jag läste en väns blogg häromdagen, och hon hade skrivit om relationer.

Hon ställer bland annat frågan; Vad är det som gör att vi stannar i destruktiva relationer? 

Och iom att en annan vän just i dagarna tagit ett enormt kliv ur en väldigt destruktiv relation får mig att börja tänka på mina egna relationer, allra främst den jag hade mellan 2005 och 2007, där ungefär hälften av tiden var som flickvän, och den andra hälften som nån form av kombo with benefits…

Den personen som jag var tillsammans med… Han var… jag vet inte, jag var väldigt attraherad av honom. Det intressanta är att när jag flyttade till hans stad, så blev han väldigt kontrollerande.

Inte jätteintressant, kanske, men ändå; när jag frågade honom varför började vara sån när jag väl flyttade närmare, och inte var sådan när vi hade långdistansförhållande, var hans svar: För nu ser jag hela tiden vad du gör.

Jag har aldrig fattat logiken, ännu mindre nu när jag inte är kvar, men jag kan ändå på något sätt se hur han redan där, efter bara någon månad planterade tvivel i mig, att jag fick skylla mig själv när han blev arg och svartsjuk, eftersom jag var den jag var…

När folk fick veta att jag var tillsammans med just honom, var det inte några glädjerop direkt, det var mest ”oj, hur går det då?” och jag försvarade honom…

I dryga 2 år försvarade jag hans sjuka idiotiska beteende; nej, han är bara sån, nej, han skulle aldrig slå mig, nej, han har nog rätt ändå, jag skulle inte ha gjort det där… Hur fan kunde jag ens hålla på och försvara den all den där skiten? (för att jag var kär, antar jag? och jävligt blind..)

Men nej. Han slog mig aldrig. En gång tog han stryptag på mig, för att jag tröttnade på hans skit, och kickade till honom så han ramlade ur MIN säng – det här var efter han gjort slut med mig och flyttat in det andra sovrummet. Då blev hans ögon så svarta, och han tog tag i mig. Men jag anmälde aldrig och så var det med det.

Det var den enda gången jag någonsin var ”på riktigt” rädd för honom.

Om en inte räknar alla gånger jag var skitskraj att komma hem med fel saker efter en veckohandling, eller råka prata med ”fel” personer, eller… äsch. Ni hajar.

Det sista nyåret, det mellan 2007 och 2008 hade vi firat på varsitt håll. Vi hade inte varit tillsammans sedan oktober 2006 men av olika anledningar bodde vi ändå kvar med varandra… Jag kom hem vid 05 på morgonen, och han vägrade släppa in mig, i VÅR lägenhet.

Han tyckte att ”jaha, det var så dags att komma nu” och att jag kunde ”åka tillbaka till vem fan det nu var jag hade vart och knullat med hela natten”. Och jag var så himla, himla trött.

Jag ville liksom bara gå och lägga mig. I MIN säng. Utan tjafs. Så jag trängde mig förbi honom, och bara ”låt mig få gå och lägga mig”, men han tjatade och jävlades.

Jag lyckades komma förbi honom och stängde dörren mitt framför hans jävla näsa – God natt & låt mig vara.

Nu i efterhand kan jag kanske se att han var rädd. Rädd för att jag skulle lämna honom. Vilket jag faktiskt hade bestämt mig för att göra.

Det var nämligen så, att den 28:e hade vi haft ett rejält bråk om för mig helt ologiska saker. Och jag fick antagligen nog, fortfarande kan jag inte riktigt greppa vad som fick mig att äntligen bestämma att det faktiskt fick vara nog. Så mitt under hans monolog om hur jävla hemsk och manipulativ jag var ringde jag helt sonika hem till mamma och pappa. När mamma svarade så frågade jag utan omsvep att ”om jag vill flytta hem, kan ni hjälpa mig med flyttbil då?” (vilket mamma & pappa hade väntat på det senaste året, men varit för osäkra för att fråga mig. de ville nog helt enkelt att jag skulle komma hem av fri vilja och inte för att de på något sätt tvingade mig). När han insåg vem jag pratat med och att jag bestämt mig, lät han mig bara gå till de kompisar som väntade på mig.

Den 5:e januari 2008 lämnade jag Staden. Jag lämnade en stad som hade gett mig flera av mina nuvarande bästa vänner, men också en stad där det bodde en person som, med facit i hand, fukkade upp hela min bild över vem jag var eller att jag ens kunde bestämma själv. Min första panikångestattack fick jag en av de första gångerna jag gick och handlade själv – fick såna minnesbilder.

Det tog nästan 3 år innan jag slutade höra hans jävla röst i mitt huvud; att jag inte var nåt att ha, att jag var dålig, att det inte var konstigt att ingen ville vara med mig osv.

Den värsta skadan han gav mig… det är panikångesten. Den lever jag med och lider av i allra högsta grad. Det går i perioder men den finns där, och ligger latent. Den ploppar upp helt som den vill, och jag kan inte alltid hindra den. Jag har hittat vägar att lindra den, men också blivit varse om vad som triggar. Ofta har jag blivit begränsad av den, och ofta får jag skita i det jag för tillfället håller på med, och åka hem.

Jag har inte förlåtit honom, jag har däremot börjat se saker i olika ljus. Jag kan se att det inte var jag som var hemsk och manipulativ, det var han. Han höll mig känslomässigt fången och jag trodde väl nånstans att han någon gång skulle ta mig tillbaka. Jag är glad att han inte gjorde det.

Sista gången jag såg honom var i april 2008 (eller om det var 2009?), och då förärade han mig med en bild på sin nyblivna brorsdotter, och en harang om att jag minsann aldrig skulle hitta någon som någonsin skulle vilja ha barn med mig. Sedan flinade han och gick till baren för att fixa nåt nytt att dricka.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag kan inte svara på min väns fråga, om vad det är som gör att en stannar i destruktiva relationer, och håller fast vid sådant som uppenbart är skadligt.

Jag bara vet att jag var tvungen att skriva det här. Jag har motat undan det, den senaste tiden, liksom att ”vad då, mitt är inte så hemskt, jag har aldrig blivit våldtagen eller skadad ’på riktigt’..” Men vaffan? Det är kanske inte så att en ska gradera VAD som hände, utan snarare inse ATT det hände, och att mina känslor och upplevelser också räknas.

Det gör mig ännu mer motiverad till att proklamera feminism, och fightas i de krig jag kan.

Alla kan inte stå på barrikaderna, jag är glad att andra gör det, för jag skulle nog inte ha orkat. Men jag kan kriga för allas rätt att säga nej, stopp, jag vill inte!, och jag kan föra vidare samtyckesfrågan till mina barn på jobbet. Det gör jag, varje dag. Jag pratar om vikten att få säga nej, till allt möjligt. Att min kropp är min kropp, och din kropp är din kropp. Kramar och närhet är inte till för att tas, utan det bör ges, med medgivande. Oavsett vem som kommer och vill kramas.

Skrålsittningen var rolig igår, men fick avvika ganska snart efter att den var klar. Började må dåligt, och promenerade alltså ner  till SH & Griszly, istället för att sitta i en soffa på Hilbert och må skit.

Klokt val, men jag börjar på allvar ifrågasätta varför jag dricker över huvud taget. Gårkvällen bjöd inte på nån större konsumtion, och ändå åker jag på PÅ-skiten. Helvete.

  Det är en balans och övervägande hela jävla tiden. Och uppenbarligen fungerar det inte - mitt balanssystem är paj.

Nåja. Jag hade trevligt INNAN det sket sig, pratade bröllop och bröllopsresa med en av bröderna Kamdal, och han tipsade mig om Kanarieöarna. Vilket är ungefär vad vi har tittat på.

Men innan det blir av ska jag faktiskt åka till Mallorca med min pappa. Hit ska vi:

Son Caliu - Palma Nova, Palma de Mallorca

(bilderna har jag tagit från Ving.se, klicka på dem så blir de större)

Det är bara drygt 1½ vecka kvar tills vi åker, ska bli så himla, himla skönt att komma iväg till solen och värmen, även om det bara är på en weekend. Har kollat tempen på Mallorca, och det verkar bli runt 15-20 grader. Vilket kanske inte är supervarmt, men det är iaf bättre än mars-vädret här hemma.

//zill

Jag känner mig som en påse skridskor. Helt slut som artist.   

Men jag orkar lite till, en dag till, bara tills helgen, bara tills alla andra inte är sjuka längre, bara så att kollegorna slipper rodda med vikarier. Snart är det påsklov, så det är lugnt, ska bara hjälpa till där, ha åsikter om det, avstyra monstruösa konflikter bland barnen. Ska bara vara trevlig, och hjälpsam, och glad, och ha en ängels tålamod.

Påminna om vantar & mössor femtielva gånger om dagen, glöm inte att gå på toa, nej, sitt still, retas inte med XX, oj är du ledsen, kom ska jag trösta...

Ska bara dona med det, komma ihåg det där, och det där, och just det, det där också.

Samtidigt diska, tvätta, greja hemma. Och så kanske vara en bra och trevlig, och kärleksfull sambo också.

//zill  

Alla hjärtans dag idag.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den... Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig, oavsett om jag är i förhållande eller ej, men nånstans tror jag att jag nog gör det ändå.

Eller är det helt enkelt så att jag färgas av alla storslagna kärlekshyllningar som florerar i mitt flöde, och helt enkelt tycker/tror att om en inte får sånt så är det liksom inte en lyckad AHD* ? Jag har faktiskt haft en ganska fin dag med mitt hjärta. Fin promenad runt i vår hood, och sedan hemgjord pizza på det. Behöver liksom inte vara annat?

Det finns andra dagar vi väljer att lyfta fram istället, och generellt sett så visar vi kärlek till varandra alla andra dagar på året. Att låsa sina känsloyttringar till en enda dag är slöseri med känslor och att visa dem. Självklart är det ju ett bra tillfälle att kanske våga visa dem för första gången, eller kanske ta chansen att fråga chans, eller ta första steget till en dejt... Men jag tror att om en lever i ett förhållande blir det inte samma sak.

Jag kan också förstå hur AHD sätter igång ångest hos människor som inte har nån. Det här med att en ser "alla andras" kärleksyttringar i form av blommor, meddelanden och liknande överallt på sin feed eller sådär. Då drar grubblerierna igång, och en kanske undrar varför en aldrig hittar nån... 

Det må låta klyschigt, men jag tror att det finns någon/några för alla. Jag tror dessutom på att det finns olika "rätt" för olika tider i livet. Det är möjligt att Griszly inte hade varit rätt för mig, om vi hade träffats för 10 år sen, men när jag träffade honom 2012 så var han det, och är fortfarande. I juli gifter vi oss, och jag har aldrig varit säkrare på vårt beslut att lova varandra kärlek "på riktigt".

//zill       

- - - - - - - 

* Alla Hjärtans Dag

Nu är de här! Och fort gick det också, från det att vi beställde hos Optimal Print tills att vi fick hem dem - typ 4 dagar.

Vi är sjukt nöjda och glada.

Känns helt tokigt, för nu är det fasen på riktigt...!

Tidigare i eftermiddags stod jag och väntade på bussen efter jobbet. Och jag drabbades av en stor tomhet och trötthet.

Det resulterade i en (ganska lång) status på fejan, med tillhörande bild...:

 Här står jag & väntar på bussen hemåt. Det är mörkt & blött och jag vill bara hem.

Trött i själen, huvudet och i rösten. Jag är så himla, himla trött på min egen röst. Trött på alltihopa.

Vill mest bara lägga mig ner och vakna nån gång i mars.

Ibland tänker jag att jag kanske ska hitta en annan väg i livet, göra nånting helt annat,

typ skruva muttrar på löpande band & ha minimal kontakt med mänskligheten.

Ibland hör jag rösten i huvudet som säger att jag är långt ifrån den fröken jag trodde att jag skulle vara,

att jag inte kan och inte borde vara där jag är idag.

Det är skit, piss & mögel.

Jag har inte ens jobbat i 10 år & hur fan ska jag palla typ 30 år till..?

Har fått en hel del peppande kommentarer, och sådär. Jag erkänner; det är fint att både kollegor och nära vänner kommer med stöttning och hejarop. Men det var inte därför jag skrev det jag skrev. Jag var tvungen att låta lite av den dåliga luften inuti pysa ut, så jag kan få plats med ny fräsch luft.

Oftast vädrar jag inte min psykiska ohälsa så offentligt, utan håller den hyfsat instängd och visar den bara för människor som ser den för vad det är och inte gullar med den/mig. De förminskar inte min känsla, men de hjälper mig att kliva över den och stå pall.

Idag orkade jag inte vara privat, var som sagt bara ute efter att vädra av mig.

Jag tror att jag måste börja blogga kontinuerligt igen. Det hjälper att få ner saker på pränt.

~ Therese/zill

Trött. Kroppen är helt tömd på energi. 

Min naprapat tittade på mig med oro idag. Han är orolig över mina stressknutar i axlarna och runt skulderbladen. Hans oro speglar min egen.

All den här dolda stressen sätter sig som pärlband i min rygg och jag har inte svårt att förstå varifrån de senaste veckornas huvudvärk kommer. 

Jag är rädd att jag kommer slå pannan blodig mot den berömda (ökända) väggen och jag vågar nog säga att jag är på väg dithän.

Och jag är så jävla trött.

Jag måste försöka hitta sätt att hantera det här. Att backa lite och välja rätt väg. Att välja strider och kanske tillomed försöka mig på att prata med någon om "allt".

Om jag vågar, alltså. Jag har ny tid hos naprapaten om 6 veckor. Har jag inte upplevt bättring då, så kanske han får hjälpa mig att skaka fram det tunga artilleriet.

lättare sagt än gjort när en har fastnat i ekorrhjulet

och varken har tid, ork eller vett att kliva av.