zill

Inlägg publicerade under kategorin Politik

Av Therese . - 28 mars 2016 11:28

 

 

Jag såg en dokumentär på Netflix igår, om våldtäktskulturen som frodas på universitet och colleges i USA. Det var helt en helt igenom vidrig dokumentär, om hur unga kvinnor som blivit utsatta försökte få respektive skola att ta tag i deras anmälan.  Det enda som hände var att de själva blev satta i skiten, och motanklagades (var du full? vad hade du på dig?, du skulle kanske inte ha gått dit. du är bara sur för att han inte ville ha dig, så nu anklagar du honom falskt). De blir tillsagda att tänka på förövaren, så att inte HANS liv blir sabbat, och blir tillsagda att inte polisanmäla osv.


Dokumentären handlar om våldtäkter på flera universitet och colleges i USA, om hur det tystas ner pga pengar & politik. Många sexuella brott begås på studentföreningarna (fraternitys), och skolan väljer ofta att titta åt ett annat håll. Varför? Jo, för att föreningarna finns på skolan, men skolan är sällan eller aldrig ansvarig. De lever i symbios med varandra; skolan behöver inte stå för nånting som gäller föreningarna och föreningarna står för extrema summor pengar som alumnis pumpar in till skolan.


Dokumentären följer två kvinnor som börjar rota i hela den här vidriga kulturen. Det finns en lag; Title IV (Title Nine), som kort går ut på att "ingen person i USA ska på grund av kön, uteslutas från deltagande i, förvägras fördelarna med, eller utsättas för diskriminering under någon utbildning eller verksamhet som mottar federal finansiellt stöd." Jmfr Diskrimineringslagen 

 


Eh, om vi då kollar på hur skolorna har behandlat alla de här grisiga historierna, så kan vi ju sluta oss till att de har brutit mot det här... Eller hur... När dokumentären kom (2015) var ca 100 universitet och colleges under utredning, där USA's utbildningsutskott undersöker hur skolorna tar hand om/går vidare med anmälningar av sexuella brott. 

 

Vi har ju inte samma system i Sverige, men jag är ju inte dum och naiv nog att tro att pengar och politik inte finns inblandat i våra lärosäten för högre utbildning. Jag kan inte låta bli att tänka på hur siffrorna ser ut hos oss... Är det någon som vet?

ANNONS
Av Therese . - 8 juli 2015 13:34

När en kvinnlig krönikör blir kallad för hora, bara för att hon tycker att twitter-sverige ska tipsa varandra om kvinnliga twittrare genom hashtaggen #följenkvinna, då tycker jag att det är otroligt skevt.


Frida Boisen skrev i sin krönika om detta, och att nio av de tio största svenska twitterkontona är män, och åtta av de tio mest inflytelserika kontona drivs av män. Hon ställer sig frågan om att allmänheten (fortfarande) tycker att män har mer att säga, och att deras åsikter/humor/insikter är mer värda än kvinnors. 

Är det så? Är det fortfarande så att vi tycker det?
Jag vet inte, men statistiken tycks tala för det.

Och bara reaktionerna på hennes förslag om #följenkvinna verkar också tala för det. 


Hur kommer det sig att så fort en kvinna (dvs icke-män) uttalar sig om det ena eller det andra så kommer det stora vågor av män som "måste" försvara det manliga, förminska kvinnans åsikt/insikt och ägna sig åt någon form av... jag vet inte... verbal degradering. Känns som att många män hasplar ur sig en lång "hora, kuk, knulla dig i röven"-harang inför en kvinnas åsikt, precis som när en slår sig på stortån i en tröskel - det gör det lite lättare att bära smärtan.

Eller, i deras fall, rädslan?

Rädslan över att behöva släppa ifrån sig lite av makten och dominansen. Att kanske inte inneha flest inflytelserika konton på twitter eller så.

Är det så att många män bär på en latent rädsla att behöva jämka, och ge plats för icke-män? Är det så inihelvete farligt, egentligen?


Jag gillar hashtaggen, och jag gillar att det på något vis hjälper till att fler (både kvinnor och män) hittar nya vägar till kunskap, insikt och perspektiv.


Och det är så himla lätt att hitta nya vägar, bara en är villig att ta ett steg från den invanda stigen.


"Om vi står tysta och ser på, blir vi mobben som ger det tysta godkännandet – precis som mobbarna i en skolklass. De som vet, lyssnar, ser på och antingen njuter eller är för fega för att säga ifrån.

Det räcker med tystnad nu. Det räcker med hat och hån i Sverige. Det går att förändra. Det går att ta ansvar för ett vänligare, varmare land. Det börjar med dig och mig. #följenkvinna #nätkärlek #jagärjag"

Frida Boisen


Jag börjar här:


Dessa tre kvinnor är några av mina dagliga feminister i mitt instagram-flöde. Natashja, Anna & Stina. Var och en står för olika saker, fast mot samma mål. De ger mig insikter, åsikter och perspektiv, alla tre på olika sätt, men ändå - e grund att bygga vidare på i min (hyfsat) nyvakna vardagsfeminism. 


Jag börjar här, om någon känner att de saknar kvinnor i sitt dagliga flöde på internet - kolla dessa tre! En kanske inte håller med om allt, men kanske att en hittar nya vägar ändå?

ANNONS
Av Therese . - 10 mars 2015 19:22

Många kanske inte vet det, men jag har ju vaknat till lite, och börjat att fundera mer och mer på feminismen, och hur jag ska förhålla mig till den.

Vilket alltså har lett till att jag faktiskt kan kalla mig feminist. Jag skulle inte kalla mig själv "stå på barrikaderna"-feminist, mer en vardagsfeminist. Jag funderar ofta och mycket på hur jag bemöter "mina" barn på jobbet, och hur jag ser på folk i allmänhet.

Sedan kan jag säga att jag nog haft feminismen i bakhuvudet länge, men det har liksom inte funnits plats, eller så har jag helt enkelt inte orkat/vågat ta striden.


Tack vare Lady Dahmer har jag liksom hittat fram. Först tyckte jag att det var en extremt rabiat feminism som rådde inne på hennes blogg, men efter ett tag började jag fatta vad hon menade. Men hon har öppnat ögonen, och jag har gjort feminismen till min. 

Jag agerar inte utifrån "alla män är svin", men jag reagerar om någon hänger sig åt "inte alla män"-resonemanget, och blir arg när någon försöker sig på att "lilla gumma" mig (det händer att både män och kvinnor gör det, ändå är det flest män. om en skulle försöka sig på att uppskatta förhållandet mellan män och kvinnor som gör det skulle det nog bli ca 90-10).

Jag tänker mycket på hur barnen på jobbet agerar och hur deras föräldrar agerar.


Mest på barnen. Och hur JAG agerar kring dem, hur jag bemöter, förklarar, tar hand om och lär ut. Och jag har insett att jag (och övrig lärarkår i Sverige) har en del kvar att jobba med för att barnen inte ska hamna i stereotypa könstillhörigheter i skolan (vad som sker hemma kan vi inte göra så mycket åt, men i skolan har vi ändå nån form av makt).


Jag pratar MYCKET om om samtycke. Det har blivit ett mantra för mig, oavsett vad det handlar om. Just nu till exempel, har barnen i min förskoleklass börjat med pussjage. Så då tänkte jag att "här är perfekt tillfälle att prata om samtycke, utan att någon får skuld". Så då gjorde jag det. 

Kortfattat;

  • var mycket noga med att se till att alla som säger att de vill vara med, verkligen vill det
  • även om någon har sagt att hen vill vara med, har hen alltid rätt att säga nej ovasett vad
  • gör upp gemensamma regler
  • dubbelkolla alltid om personen du har fångat vill bli pussad. vill hen inte, jaga vidare!

Jag tror att alla barnen fattade, för efter det samtalet har det blivit lugnare och ingen har kommit och varit ledsen (vad jag vet). Sammanfattningsvis; folk som säger att en inte kan prata samtycke med barn har fel.


När FATTA började synas och höras var det som ett startskott för mig. Även om en inte pratar om sexuellt våld i skolan på det sätt som en kan göra med vuxna, så anser jag att det är skitviktigt att vuxna som arbetar med barn, jobbar stenhårt med att prata samtycke och rätten till ens egen kropp med barn. Hur ska de annars lära sig hur de ska bete sig mot varandra, och hur ska små flickor & pojkar kunna växa upp med känslan av att de äger deras kropp, oavsett vad?


När FATTA fyllde 1 år i september 2014 slängde jag upp den här bilden (& tillhörande text) på Instagram;

 

#fattanu att våra barn behöver öva sig i att säga nej/respektera ett nej redan från att dom är små.

#fattaatt vi vuxna måste föregå med goda exempel när det gäller att förespråka rätten

till den egna kroppen! - jag tycker fortfarande att det är viktiga saker. Nästan mer viktigt än ABC & 123....   


Det tycker jag fortfarande.


Av Therese . - 26 maj 2014 15:52

Dagens positiva;

  • Idag är det fint väder & jag slutade tidigt
  • 1 av 3 dagar färdigjobbade den här veckan. Fick lite papper skrivna och ett (halvjobbigt) samtal med föräldrar gjort idag. Känner mig ganska maktlös, men tror på att vi kommer att finna en lösning eller iaf hitta ett sätt att komma runt problematiken
  • Kollade valresultatet för mitt valdistrikt och såg glädjande nog att sossarna, F! och vänstern låg topp 3. Jag gillar min hood. Här är den totala (än så länge preliminära) röstfördelningen.

Och apropå valet..

Jag blir ledsen & får en klump i magen när jag ser hur rösterna har fallit ut nationellt sätt. Att SD får nära 10% av rösterna gör mig fruktansvärt mörkrädd. Det allmänna valdeltagandet i Sverige gör mig också skitskraj - typ 50% av alla röstberättigade gick till valurnan. Varför? Hur kan man tro att ens röst inte räknas, klart den gör!

Har du fått ett röstkort ska du bannemig använda det! Det är en demokratisk rättighet och en skyldighet (tamejfan!) att gå och använda sin röst för att påverka det samhälle vi lever i.

Vet du inte vad du ska lägga din röst, eller om du inte sympatiserar med något parti alls - rösta blankt då. Men att inte ens palla lyfta på arslet och knata iväg till vallokalen är inte ett alternativ. Inte nånstans.


Jag för min del förtidsröstade i den temporära vallokalen mitt i Nordstan. Tror det tog mig ungefär... 5 minuter, om ens det.


I min feed på FB strömmar det in massor av förfärade kommentarer angående valet och de kalla nazistiska/fascistiska högervindarna som blåser i Europa. Helst av allt vill jag lägga mig ner och gråta för att folk är så... trångsynta och bittra över sina regeringar och EU att de hellre väljer att rösta in högerextremismen än att satsa på sådant som är gott. Har man liksom redan glömt bort hur det var för 70 år sen. Ja, jävlar i en liten ask.


MEN. Jag läste nånstans att vi inte ska sörja. Eller jo, vi måste sörja över hur kallt det börjar bli, men vi ska låta sorgen gå över i ilska. Vi ska organisera oss ÄNNU mer och ställa oss på barrikaderna och skrika högre. Knyta våra nävar i luften och säga "inte igen, nu jävlar ska vi se till att solidariteten, kärleken, människovärdet och den ömsesidiga respekten tar plats!" Vi har en ny chans i september, den tar vi! Eller hur?!


Och som avslutning; 

Det här är jag!

Therese eller zill. Jag är samma person i olika kontexter.

Skriver om olika saker, men fastnar mest i vardag, pyssel och min nyfunna vän; feminismen.

Välkommen

Instagram - @thesod0519

Instagram

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Nyaste nytt!

Inte så nytt...

Kategorier

Följ bloggen

Följ zill med Blogkeen
Följ zill med Bloglovin'

Länkar

Så här många har hittat hit


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se