Hur ofta har man inte gått in i argumentationer om "oviktiga" saker, trots att man egentligen har lovat sig att man inte ska gå in i just såna diskussioner. Såna där samtal som inte tillför ett skit, utan man går därifrån med en känsla av att blivit lurad till att säga saker, och med en energi som hänger och dinglar vid fotknölarna?

Jag försöker lägga om mina prioriteringar, när det gäller just såna där samtal. Jag försöker lägga upp strategier hur jag ska ta mig ur dem, utan att verka ointresserad eller nonchalant, och försöka mig på att komma ur samtalen utan att ha sagt för mycket om sådant som inte är relevant.

Jag biter mig ofta i tungan, när jag låter saker som är helt inadekvata för samtalet slippa förbi. När jag märker att min hjärna maler på och käften glappar (mer än vanligt). Jag försöker bli bättre på att hålla mig till saken, och inte blanda in mina personliga åsikter och ståndpunkter. Och jag försöker lägga av med energislösande skitsnack.

Men det är så inihelvete lätt att falla i fällan, när man en gång har börjat. För det är lurigt; ett "mhm", eller ett "jaha" kan tolkas som att man håller med, trots att man kanske bara använder dessa som utfyllnad. Och så sitter man där, utan att man fattade hur det hände.

(alltså. inte som att jag snackar särdeles mycket skit, men jag gillar't inte, de gånger när jag gör det. trots det går det ibland inte att hejda. jag tror inte att jag är ensam om det här, eller va?)

Vad jag däremot börjat göra, är att lägga energi på att undvika såna här samtal. Alltså, om Person A kommer till mig, och börjar diskutera hur Person B är, eller har gjort osv. brukar jag försöka mig på att bemöta det det "har du pratat med Person B om det här?", och sedan om svaret är nej, så brukar jag (mer och mer faktiskt) ducka undan med ett "gör det då, eftersom det där är mellan er".

Och vet ni, det funkar ofta. 

En annan sak som jag övar mig på, är att ta upp saker jag irriterar mig över. Jag kan ju inte lika gärna be andra människor att de ska reda upp sina grejer om jag själv inte gör det. Men det är svårt, det också. Man vet aldrig hur folk kommer reagera på (konstruktiv) kritik, eller ens synpunkter, det är nästan lite läskigt (men jäkligt skönt, när man väl fått det ur sig). Lurigt är ordet, men jag tror att man (jag) blir en gladare människa ju mer jag lyckas med det här. Det är viljan & tankens kraft.

Man får helt enkelt lägga energin på positiva grejer, och inte på sånt som bra skapar negativitet och idioti.

Det senaste inlägget skrev jag den 10/8... Har funderat över min blogg. Inte så mycket över att den finns, utan över varför jag inte skriver i den längre.

Har jag inget mer att förtälja min omvärld?

Det vore att ta i, skulle jag tro. Det händer saker hela tiden, och för bara några veckor sen blev jag sambo "på riktigt". Bara en sån sak. Fast jag känner inte samma trängande behov av att skriva. Jag vet ju varför; jag mår bra. När jag mår bra, skriver jag inte. Och det är ju skönt att jag kan se det på det viset. Men det är ändå ledsamt att jag inte känner att tiden finns, att jag inte kan klottra ner tankar och funderingar på samma sätt längre.

Jobbet har tagit en del; ny avdelning, nya barn, "nya" kollegor.

Skolan har tagit en annan del; jag läser en kvällskurs på GU (Sociala och emotionella svårigheter - orsaker och pedagogiska konsekvenser), och jag stormtrivs. Jag längtar till och med tillbaka till skolan på heltid. Weird. När jag trodde att jag aldrig skulle vilja utsätta mig för tentastress, pluggpanik och seminarie-nervositet någon gång mer i livet, så känner jag en stark längtan. Kursen har öppnat mina ögon ännu mer, och jag känner hur jag växer i min kompetens och i min yrkesroll. Och mitt mål med spec.ped-utbildningen skiner liksom ÄNNU klarare. Dit vill jag, jag ska dit på ett eller annat sätt!

Men jag har slutat läsa bloggar, jag lägger inte 1-2 timmar om dagen på att läsa 12-15 bloggar längre. Jag har liksom inte tid. Och jag känner inte att jag behöver dem på samma sätt. Tillslut var det som ett tvång att läsa alla bloggarna, för att "hänga med". Nu läser jag vissa blogginlägg, de som syns i min FB-feed.

Jag lägger helt enkelt min energi på annat. Och jag känner mig ganska nöjd med det, faktiskt.