Jag är bjuden på 30årsfest ikväll. Den började för ungefär 45minuter sen (det är en hemmafest så en kan droppa in lite hur som helst). Själv sitter jag i soffan och försöker få mig till att dona ihop mig och ta mig iväg.

Det är skitsvårt.

Jag vill på festen, och träffa folk. Men jag vill inte åka dit och träffa okända människor. Så vitt jag kan se på FB-eventet kommer det finnas 2 personer som jag känner; han som fyller år, och en till.

Så. Inte. Värt. Det.

Det är så himla värdelöst, det här att vilja träffa folk, men knappt ha lust eller ork att ta sig ut ur lägenheten. Jag vill verkligen inte gå ut, och behöva vara social, fast jag liksom längtar efter att hänga med folk. För jag börjar tröttna på ensamma lördagar i soffan, fast jag vet att jag är den enda som kan vända på det. Det är liksom ingen annan som kan göra det åt mig. Och iom att det här inte är första gången börjar jag liksom tvivla på min egen sociala förmåga; "vem skulle egentligen vilja träffa mig, när jag är så tråkig att jag inte ens klarar av att komma iväg på fest" - fast jag VET att det visst finns många som vill träffa mig. It's all in my head. Inte mindre jobbigt för det.

Jag känner mig ganska less på att liksom vara ganska pepp på att komma iväg, men sen när det börjar närma sig så bara "näää, jag skiter i det", fast jag vet att jag (antagligen) kommer att ha tusen gånger roligare borta än hemma i soffan.

Men jag kommer inte förbi apatin som kommer med känslan av att behöva dona ihop sig, och gå utanför dörren.

Och så sitter jag där i soffan sen och känner att jag är så jävla tråkig som inte bara tog mig i kragen och gick, utan att bry mig om min egen känsla av olust.

Ambivalensen i det, mina vänner. 

Jag är bra på att träffa nya människor,

men jag vet inte hur man gör

- zill

Jag pysslar en del. Det går i perioder, men nu på det senaste har jag kommit igång igen.

Det var ju julkorten (som vanligt), men efter det har jag gett mig in på nya vägar i mitt pysslande.

Och jag känner hur skoj det är.

Jag har helt enkelt tagit pysslandet till "nya nivåer", alltså släpt kortmakeriet och hittat andra skrymslen och vrår i pysselandan. Jag utvecklas helt enkelt.

Först var det en kollega till mig som undrade om jag gjorde tavlor... Jag tänkte att "njaaaa", men sen antog jag den utmaningen...

Här är resultatet. En Tjuv&Polis-tavla till kollegans barnbarn som fyllde 5. Kollegan var nöjd, men 5åringen, som är galen i allt som har med tjuv och polis att göra, var ännu nöjdare. Alltså är jag nöjd.   

De senaste veckorna har en enorm sylust kommit över mig. Min gamla symaskin var trasig, så det var inte så himla skoj att sy, iom att den största delen av tiden inte gick åt till att skapa nånting, utan att svära över symaskinen.

Alltså gjorde jag det enda rätta; jag köpte ny symaskin! En Husqvarna Viking, och den köpten på Cyréns vid Redbergplatsen i Göteborg.

Köpet firade jag med att sy en testversion av Mooshy Belly Bunny (mönstret finns på chezbeeperbebe.blogspot.com):

Helt klart en rolig sak att sy, och passande just nu, för jag har en hel hoper med vänner & bekanta som ska ha bebis - perfekta presenten!  

- Så hur lång tid har du kvar?

- Jag slutar halv sex...

- Nej, alltså. När ska du ha?

- Va? Nej. Jag är bara tjock.

- Ehh. Oj, förlåt, jag trodde.... Jag ber om ursäkt.

- Det är lugnt.... *fortsätter greja med teckningen jag målar med ett barn*

Och inom mig skriker jag tusen fula ord, jag känner hur varm jag blir i ansiktet och hur jävla less jag är på att folk tar sig friheten att kommentera min kropp. Och nu, några timmar efteråt är jag mest arg & ledsen.

JAG. SER. FUKKING. UT. SÅHÄR

Jag ÄR tjock.

(jag har liksom bara haft "oturen" att allt har hamnat mitt på)

Jag väljer oftast inte tunikor med skärning under bysten för att det ger mig "gravidmage". Men idag gjorde jag det, och det slog fanimej inte fel.

Fast hur är folk funtade?! Ovanstående dialog utspelade sig på jobbet i eftermiddags. Det var en VIKARIE (!), alltså en person jag aldrig träffat innan som frågade mig. 

Hen vet inte vad jag har för historik, om jag kanske har försökt länge att bli gravid men inte lyckats, eller om jag rent av kanske inte ens kan bli gravid.

Hur fan i helvete tänker folk? Tänker de ens nåt alls? 

//Ledsen och förbannad. Men mest ledsen.