Både Anna och Moa har under helgen skrivit om drömmar på Instagram. Och jag började fundera. Vad drömmer jag om, egentligen. Vad vill jag med mitt liv, som jag inte redan har åstadkommit?

Har jag fastnat i vardagens bekväma hjulspår och liksom "förlikat" mig med, att det blir inte mer än så här? Mest troligt är det så, men jag har drömmar, jag också. En måste ha saker att liksom "nån gång, då ska jag minsann...". Problemet är att jag i princip aldrig kommer igång, jag går mest och tänker, planerar och (just precis) drömmer.

Till exempel drömmer jag om att en dag få bli publicerad. Jag hade världens pepp för några år sen, men så kom det annat i vägen, och vips!, hade projektet strandat. Mest av allt skulle jag nog vilja få ge ut en barnbok, eller en bok med min poesi. Problemet är bara att den poesi jag har att tillgå är (minst) 5 år gammal. Jag känner inte att den "håller", och jag skulle nog inte för mitt liv kunna klämma ut tillräckligt mycket poesi för att fylla ett häfte ens just nu.

Säkert skulle jag kunna gå igenom mina pärmar med tonårspoesi och hitta några som höll, men alltså. Nej. Det jag skrev då, är för ett halvt liv sedan.

Annat jag drömmer om är mer "lättfixat"; det handlar om ny bostad, familj och bröllop. Det löser sig inte över en natt, men det är ändå så pass enkelt att det känns möjligt inom en ganska nära framtid.

Jag drömmer att någon gång vidareutbilda mig till specialpedagog - även det är ganska lätt. Det är "bara" att sätta sig i skolbänken igen, de 2 åren som vidareutbildningen tar. Fast då får en räkna med att ta tjänstledigt och leva på CSN ett tag. Inget en gör i rödaste rappet. Krävs ändå lite planering bakom det hela.

Nåja. Det finns drömmar som jag väljer att behålla för mig själv, sådant som jag inte riktigt vill outa. Kanske en annan gång, kanske inte alls.

Mina planer för dagen var att jag skulle på systemet inför 30årsfesten ikväll, sedan ut till Angered för att se Karro köra Roller Derby och sedan möta upp Tuss för att gå på nämnda 30årsfest.

Det gick lite i stöpet. Jag trodde att Karro skulle spela matchen kl. 14, och inte den kl. 16.30 Nu var det tydligen tvärtom; dvs, hon skulle gå på plan samtidigt som jag skulle vart tvungen att dra hemåt igen. TRÅKIGT! Jag var faktiskt ganska pepp på att komma iväg och se henne spela, har inte gjort det ännu.

Så, schemaändring helt enkelt. Valde att stanna hemma istället, äta lunch i lugn & ro, diska och lösa melodikrysset (i efterhand).

Jag vet inte riktigt hur det ser ut när ni andra löser melodikrysset, men hos mig ser det ut så här;

Jag har alltid ett block bredvid mig så jag kan skriva ner ledtrådarna som Anders Eldeman ger, så jag lätt kan gå tillbaka om jag inte kommer på under den lpt som spelas.

Dagens ledtrådar ser ut så här;

Såna kråksparkar, alltså. Men det gäller ju att skriva fort & kort, så att säga. Inte mindre än FEM dubbelfrågor idag, det är ganska mycket. Annars brukar det bara vara sådär 1-2 stycken.

Så nu vet ni. Om ni någon gång skulle undra hur det ser ut när jag löser Melodikryss, alltså.

Pappa, på väg till Trosa. Juli 2013

Idag fyller världens bästa pappa 65. Jag har ringt & grattat honom, och jag har faktiskt skickat en blomma också, från mig & Klas. Jag sitter liksom & väntar på att han ska ringa & säga att den har kommit fram, heh.

När jag ringde förut och grattade honom, skrattade han till och bara; Äääsch, det är väl inget att gratta för!

Jo, men det tycker jag! 

Efter gårdagens outande om att jag är feminist kom det reaktioner.

Och jag såg ett så klassiskt försök till att förminska /tramsa bort det jag hade skrivit. Jag skrev ju främst om samtycke, och sedan om just feminismen. Där nånstans nämnde jag LD som förebild. 

Här nedan följer kommentarsfältet;

Jag är inte mycket för att "vinna" en diskussion, utan snarare att försöka öppna ögonen & kanske få en ögonöppnare till svars själv. Men nej. Jag bedrog mig den här gången. Det är tydligen viktigare att poängtera att LD är dålig, än att bemöta sakfrågan; feminism, samtycke & genus.

Och sedan ska en samtidigt behöva tänka på att "alla kan faktiskt inte gilla alla, och en måste faktiskt respektera allas åsikter". Mhm, men om mina åsikter inte respekteras utan fjantas bort i töntiga youtube-videos som inte relevanta för varken blogginlägg eller diskussionen som fördes i kommentarsfältet. Då tänker jag inte sitta där och acceptera att någon förlöjligar mig med inlindade "lilla gumman"-kommentarer. Så det så.

Jan Stenmark har gjort bilden.

Många kanske inte vet det, men jag har ju vaknat till lite, och börjat att fundera mer och mer på feminismen, och hur jag ska förhålla mig till den.

Vilket alltså har lett till att jag faktiskt kan kalla mig feminist. Jag skulle inte kalla mig själv "stå på barrikaderna"-feminist, mer en vardagsfeminist. Jag funderar ofta och mycket på hur jag bemöter "mina" barn på jobbet, och hur jag ser på folk i allmänhet.

Sedan kan jag säga att jag nog haft feminismen i bakhuvudet länge, men det har liksom inte funnits plats, eller så har jag helt enkelt inte orkat/vågat ta striden.

Tack vare Lady Dahmer har jag liksom hittat fram. Först tyckte jag att det var en extremt rabiat feminism som rådde inne på hennes blogg, men efter ett tag började jag fatta vad hon menade. Men hon har öppnat ögonen, och jag har gjort feminismen till min. 

Jag agerar inte utifrån "alla män är svin", men jag reagerar om någon hänger sig åt "inte alla män"-resonemanget, och blir arg när någon försöker sig på att "lilla gumma" mig (det händer att både män och kvinnor gör det, ändå är det flest män. om en skulle försöka sig på att uppskatta förhållandet mellan män och kvinnor som gör det skulle det nog bli ca 90-10).

Jag tänker mycket på hur barnen på jobbet agerar och hur deras föräldrar agerar.

Mest på barnen. Och hur JAG agerar kring dem, hur jag bemöter, förklarar, tar hand om och lär ut. Och jag har insett att jag (och övrig lärarkår i Sverige) har en del kvar att jobba med för att barnen inte ska hamna i stereotypa könstillhörigheter i skolan (vad som sker hemma kan vi inte göra så mycket åt, men i skolan har vi ändå nån form av makt).

Jag pratar MYCKET om om samtycke. Det har blivit ett mantra för mig, oavsett vad det handlar om. Just nu till exempel, har barnen i min förskoleklass börjat med pussjage. Så då tänkte jag att "här är perfekt tillfälle att prata om samtycke, utan att någon får skuld". Så då gjorde jag det. 

Kortfattat;

• var mycket noga med att se till att alla som säger att de vill vara med, verkligen vill det
• även om någon har sagt att hen vill vara med, har hen alltid rätt att säga nej ovasett vad
• gör upp gemensamma regler
• dubbelkolla alltid om personen du har fångat vill bli pussad. vill hen inte, jaga vidare!

Jag tror att alla barnen fattade, för efter det samtalet har det blivit lugnare och ingen har kommit och varit ledsen (vad jag vet). Sammanfattningsvis; folk som säger att en inte kan prata samtycke med barn har fel.

När FATTA började synas och höras var det som ett startskott för mig. Även om en inte pratar om sexuellt våld i skolan på det sätt som en kan göra med vuxna, så anser jag att det är skitviktigt att vuxna som arbetar med barn, jobbar stenhårt med att prata samtycke och rätten till ens egen kropp med barn. Hur ska de annars lära sig hur de ska bete sig mot varandra, och hur ska små flickor & pojkar kunna växa upp med känslan av att de äger deras kropp, oavsett vad?

När FATTA fyllde 1 år i september 2014 slängde jag upp den här bilden (& tillhörande text) på Instagram;

#fattanu att våra barn behöver öva sig i att säga nej/respektera ett nej redan från att dom är små.

#fattaatt vi vuxna måste föregå med goda exempel när det gäller att förespråka rätten

till den egna kroppen! - jag tycker fortfarande att det är viktiga saker. Nästan mer viktigt än ABC & 123....   

Det tycker jag fortfarande.