I dagarna "fyllde" min första tatuering 9 år.

Det gjorde att jag började kolla runt på olika tatueringsstudios här i Göteborg. Det finns många som verkar bra, men det är få som jag egentligen vet något om.

Jag har fått Zoo Tattoo rekommenderat från en kompis (hennes tatuering är grym!), och när jag har kollat på deras FB-sida osv så tycker jag nog att de verkar rediga. De verkar inte ha "hundra års" väntetid heller. Får forska i det här lite mer, innan jag beslutar mig för att sätta mig i stolen.

Klumpadumpa, september 2006  

Magic Man tattoo, Skövde

"Evighetsbullen", juli 2010

City Tattoo, Göteborg

Har jag kontrollbehov för att jag aldrig skulle låta en annan människa än min frisör klippa/färga mitt hår?

Är jag petig med det?

JA. Det är fan mitt hår vi pratar om. Jag ska leva med det. 

Jag SKITER HÖGAKTNINGSFULLT I om du "kan göra precis allt det där på 1 timme och 20 minuter, för att du minnsann..." Jag lyssnade inte efter det, ska jag erkänna.

Jag kan inte hålla isär allt du kan bättre, snabbare, mera eller "vad din högst personliga åsikt" är. Jag skiter nämligen i det. Så in i helvete mycket.

Om du är så himla bra på att läsa av folk, är det fullständigt koko-bananas att du inte kan se att folk blir ledsna, sårade, irriterade och kanske tillomed jävligt uppretade när du tar över, när du trycker till, och när du öser ur dig ren skit. (allt är inte skit, för det finns vettiga saker där nånstans... men ditt sätt att förmedla leder bara till att iaf jag stänger av & inte lyssnar alls. för du paketerar det du har att säga i en jävligt mästrande och otrevlig ton)

Jag försöker vara "den större människan", men det går fanimej inte. 

Jag försöker att inte ta åt mig eller låta ditt jävla besservisser-sätt komma under skinnet på mig. Men alltså.

Det är ett bevis på att det inte går, när mötet är över sen nästan 2½ timme sen & jag fortfarande är irriterad. Det kommer bli en sån jävla stjärnsmäll när det här har bubblat tillräckligt länge.

Och det värsta är att förloraren blir jag.

Det är bara ungefär 10 månader kvar nu.

Lokalerna är i princip bestämda och bokade.

Våra toastmadames är tillfrågade & de har med glädje tackat ja.

Min tärna är med på tåget.

Nästa steg är inbjudningarna.

Spännande år framför oss nu, med andra ord!

Jag bestämde för mig själv, när Frida Boisen tog upp det här i somras att jag skulle puffa lite extra för en kvinna (som jag följer, eller har i min bekantskapskrets) då och då, under hashtagen #följenkvinna.

Sedan började jag jobba, och det föll lite på målstrecket.

Men nu när jag tittade tillbaka på bloggen, insåg jag att det var dags igen.

Jag ger er därför:

Pauline Pousár

Pauline, eller Pline, som hon också kallas, är en mina finaste vänner.

Vi har känt varandra sedan vi båda satt på Helgon-chatten, sådär 2005 eller 2006. Vi träffades inte förrän 2008 när jag åkte till Eskilstuna och hälsade på.

Hon är en mycket stark kvinna, ska jag säga. Hon själv anser att hon är realistiskt positiv i sin inställning till Livet, och jag kan inte annat än hålla med. Ungefär hela sitt liv har hon kämpat mot smärta i kroppen, och det är inte alls särskilt länge sen som hon fick diagnosen EDS (Ehlers-Danlos syndrom) men trots det så vägrar hon att ge upp. När hon började söka om hjälp för sin smärta, så kämpade hon tills hon fick diagnosen, och med det rätt hjälp. Trots kronisk smärta så pluggar hon, bloggar, och hon gör sjukt snygga smycken i steampunk-stil, under #ppdesign, kolla där!

Pline är en av de finaste jag känner. Nu bor hon i Kalmar, och vi ses inte särskilt ofta. Men åh! vad gött det är när vi väl gör det. Vi har en historia ihop, och vi fortsätter bygga på den, trots att vi bor på varsin kust.

Och, om jag får bestämma, så går ni in på hennes blogg, och följer henne! Och kanske kommer ni på att ni saknar ett steampunk-smycke.

Ha en bra dag.

Jag har tänkt på en sak länge nu.

Alla träningsbilder jag ser dagligen i de flesta av mina feeds; instagram, bloggar eller på fejan.

Alla "idag sprang jag en mil & gjorde squats & armhävningar + hela baletten"-bilder. Lite som att "kolla här, jag gjorde detta & detta, och jag har gått ner sjuttioelva kilo". 

Jag. Får. Ångest.

Jag får ångest för att jag inte "kan", för att jag inte är disciplinerad nog, för att jag inte kan hitta den sk. träningsglädjen. Och för att jag inte finner glädje i min (tjocka) kropp. För att jag inte kan känna stolthet över att jag kan gå, att min kropp funkar (nåja, ryggen & knäna är åt helvete, men det var de innan jag gick upp i vikt också). Att jag blir ledsen över att vänner som vägde mer än jag förr, numera ligger på färre kilon än jag & som på nåt sätt försöker "peppa" mig att gå ner; "klarar jag det, så borde du klara det!"

"Men va? Du har ju alltid varit den smala av oss två!

Oj, men vet du, prova detta & detta så lovar jag att det kommer gå åt rätt håll.

Jag gör det här och det här, och nu har jag gått ner XX kilo!

Om du vill kan jag peppa dig under en tid."

- En vän som blev förbluffad när jag berättade vad vågen visade nån gång i somras.

Någonstans fattar jag ju att mina vänner och bekanta så klart är nöjda, stolta & glada över vad de har åstadkommit, men i min hjärna blir det bara ett mishmash av fula tankar om mig själv.

För att jag försöker acceptera min kropp, för att jag inte tycker om den, men att jag inte kommer igång och gör nåt åt den. För att jag är lat & försöker komma undan, och skyller på annat.

Jag äter inte dålig mat (oftast är det mat lagad från grunden, med bra råvaror osv), men jag kan inte sticka under stol med att jag kanske äter för mycket av sånt som är "fel". 

Jag vill inte sätta mig själv på diet (för det slutar med att jag fuskar - disciplin, återigen!), jag tänker ofta att jag ska gå & träna, men kommer aldrig i väg, och jag är så trött på att skämmas för mig själv. Hur fan gör en med det här? Jag vill inte gå ner i vikt "för nån annans skull", men klarar inte av det för min egen heller. 

Fan.