Många kanske inte vet det, men jag har ju vaknat till lite, och börjat att fundera mer och mer på feminismen, och hur jag ska förhålla mig till den.

Vilket alltså har lett till att jag faktiskt kan kalla mig feminist. Jag skulle inte kalla mig själv "stå på barrikaderna"-feminist, mer en vardagsfeminist. Jag funderar ofta och mycket på hur jag bemöter "mina" barn på jobbet, och hur jag ser på folk i allmänhet.

Sedan kan jag säga att jag nog haft feminismen i bakhuvudet länge, men det har liksom inte funnits plats, eller så har jag helt enkelt inte orkat/vågat ta striden.

Tack vare Lady Dahmer har jag liksom hittat fram. Först tyckte jag att det var en extremt rabiat feminism som rådde inne på hennes blogg, men efter ett tag började jag fatta vad hon menade. Men hon har öppnat ögonen, och jag har gjort feminismen till min. 

Jag agerar inte utifrån "alla män är svin", men jag reagerar om någon hänger sig åt "inte alla män"-resonemanget, och blir arg när någon försöker sig på att "lilla gumma" mig (det händer att både män och kvinnor gör det, ändå är det flest män. om en skulle försöka sig på att uppskatta förhållandet mellan män och kvinnor som gör det skulle det nog bli ca 90-10).

Jag tänker mycket på hur barnen på jobbet agerar och hur deras föräldrar agerar.

Mest på barnen. Och hur JAG agerar kring dem, hur jag bemöter, förklarar, tar hand om och lär ut. Och jag har insett att jag (och övrig lärarkår i Sverige) har en del kvar att jobba med för att barnen inte ska hamna i stereotypa könstillhörigheter i skolan (vad som sker hemma kan vi inte göra så mycket åt, men i skolan har vi ändå nån form av makt).

Jag pratar MYCKET om om samtycke. Det har blivit ett mantra för mig, oavsett vad det handlar om. Just nu till exempel, har barnen i min förskoleklass börjat med pussjage. Så då tänkte jag att "här är perfekt tillfälle att prata om samtycke, utan att någon får skuld". Så då gjorde jag det. 

Kortfattat;

• var mycket noga med att se till att alla som säger att de vill vara med, verkligen vill det
• även om någon har sagt att hen vill vara med, har hen alltid rätt att säga nej ovasett vad
• gör upp gemensamma regler
• dubbelkolla alltid om personen du har fångat vill bli pussad. vill hen inte, jaga vidare!

Jag tror att alla barnen fattade, för efter det samtalet har det blivit lugnare och ingen har kommit och varit ledsen (vad jag vet). Sammanfattningsvis; folk som säger att en inte kan prata samtycke med barn har fel.

När FATTA började synas och höras var det som ett startskott för mig. Även om en inte pratar om sexuellt våld i skolan på det sätt som en kan göra med vuxna, så anser jag att det är skitviktigt att vuxna som arbetar med barn, jobbar stenhårt med att prata samtycke och rätten till ens egen kropp med barn. Hur ska de annars lära sig hur de ska bete sig mot varandra, och hur ska små flickor & pojkar kunna växa upp med känslan av att de äger deras kropp, oavsett vad?

När FATTA fyllde 1 år i september 2014 slängde jag upp den här bilden (& tillhörande text) på Instagram;

#fattanu att våra barn behöver öva sig i att säga nej/respektera ett nej redan från att dom är små.

#fattaatt vi vuxna måste föregå med goda exempel när det gäller att förespråka rätten

till den egna kroppen! - jag tycker fortfarande att det är viktiga saker. Nästan mer viktigt än ABC & 123....   

Det tycker jag fortfarande.