Ibland måste jag hejda mig själv, stanna upp och bara tänka in nuet.

Jag är superb på att fara fram som en ångvält (över mig själv) och inte hinna se vart jag är just nu.

I dagsläget befinner jag mig i ett sådant ibland. Jag har tillåtit mig själv att springa ifatt Livet, men nu ska jag banne mig stanna upp och njuta. Jag måste påminna mig om det, och ta mig i kragen så jag vågar stanna kvar där jag är.

Att våga tillåta mig att njuta av nuet, det har varit en bristvara i det zill:erska Livet. Därför bestämmer jag mig för att det är dags nu.

Nu får det vara nog med målade fanskap på väggarna, dom är ändå så fula och så energikrävande (eftersom jag på något sätt alltid målar om dem, efterhand... varför?!).

Nehej! Ge hit en roller och så målar jag om! Ljust & med glada färger.

//zill

Det är en ovan känsla att längta.

Det finns olika typer av längtan. Min handlar inte om ledsam saknad, utan om en förväntan tills nästa gång vi ska ses.

Jag har allt som oftast hemfallit åt den där ledsamma saknaden, därför är den här typen av längtan ovan. Känslan av värmen i bröstkorgen, bara för att människan finns till. Helt tossigt.

Men jag gillar't.

(ville bara säga det)

//zill