Idag när jag var på jobbet, och plockade upp barnens madrasser gick jag runt och nynnade, trallade och hittade på egna texter & melodier på redan kända barnvisor. Ja, det blir lite så när teflonhjärnan stänger av och typ alla visor & ramsor fastnar därinne.

Iaf, jag går förbi målarrummet där en kollega sitter med de kvarvarande barnen... Och säger hon...

- Du, vet du vad NN sa nyss..?

zill; Näej...?

Kollega; Han sa att du sjöng med munnen

zill; Eeeh? Jag sjunger väl alltid munnen? Inte sjunger man med rumpan iaf?

Efter en stunds frågande och prat med pojken ifråga fick jag äntligen svar på vad han hade menat med sitt uttryck...

Jag gick nämligen och visslade!

Är inte det ett ganska fint uttryck?

Det tycker iaf jag.