Efter gårdagens outande om att jag är feminist kom det reaktioner.

Och jag såg ett så klassiskt försök till att förminska /tramsa bort det jag hade skrivit. Jag skrev ju främst om samtycke, och sedan om just feminismen. Där nånstans nämnde jag LD som förebild. 

Här nedan följer kommentarsfältet;

Jag är inte mycket för att "vinna" en diskussion, utan snarare att försöka öppna ögonen & kanske få en ögonöppnare till svars själv. Men nej. Jag bedrog mig den här gången. Det är tydligen viktigare att poängtera att LD är dålig, än att bemöta sakfrågan; feminism, samtycke & genus.

Och sedan ska en samtidigt behöva tänka på att "alla kan faktiskt inte gilla alla, och en måste faktiskt respektera allas åsikter". Mhm, men om mina åsikter inte respekteras utan fjantas bort i töntiga youtube-videos som inte relevanta för varken blogginlägg eller diskussionen som fördes i kommentarsfältet. Då tänker jag inte sitta där och acceptera att någon förlöjligar mig med inlindade "lilla gumman"-kommentarer. Så det så.

Jan Stenmark har gjort bilden.

Många kanske inte vet det, men jag har ju vaknat till lite, och börjat att fundera mer och mer på feminismen, och hur jag ska förhålla mig till den.

Vilket alltså har lett till att jag faktiskt kan kalla mig feminist. Jag skulle inte kalla mig själv "stå på barrikaderna"-feminist, mer en vardagsfeminist. Jag funderar ofta och mycket på hur jag bemöter "mina" barn på jobbet, och hur jag ser på folk i allmänhet.

Sedan kan jag säga att jag nog haft feminismen i bakhuvudet länge, men det har liksom inte funnits plats, eller så har jag helt enkelt inte orkat/vågat ta striden.

Tack vare Lady Dahmer har jag liksom hittat fram. Först tyckte jag att det var en extremt rabiat feminism som rådde inne på hennes blogg, men efter ett tag började jag fatta vad hon menade. Men hon har öppnat ögonen, och jag har gjort feminismen till min. 

Jag agerar inte utifrån "alla män är svin", men jag reagerar om någon hänger sig åt "inte alla män"-resonemanget, och blir arg när någon försöker sig på att "lilla gumma" mig (det händer att både män och kvinnor gör det, ändå är det flest män. om en skulle försöka sig på att uppskatta förhållandet mellan män och kvinnor som gör det skulle det nog bli ca 90-10).

Jag tänker mycket på hur barnen på jobbet agerar och hur deras föräldrar agerar.

Mest på barnen. Och hur JAG agerar kring dem, hur jag bemöter, förklarar, tar hand om och lär ut. Och jag har insett att jag (och övrig lärarkår i Sverige) har en del kvar att jobba med för att barnen inte ska hamna i stereotypa könstillhörigheter i skolan (vad som sker hemma kan vi inte göra så mycket åt, men i skolan har vi ändå nån form av makt).

Jag pratar MYCKET om om samtycke. Det har blivit ett mantra för mig, oavsett vad det handlar om. Just nu till exempel, har barnen i min förskoleklass börjat med pussjage. Så då tänkte jag att "här är perfekt tillfälle att prata om samtycke, utan att någon får skuld". Så då gjorde jag det. 

Kortfattat;

• var mycket noga med att se till att alla som säger att de vill vara med, verkligen vill det
• även om någon har sagt att hen vill vara med, har hen alltid rätt att säga nej ovasett vad
• gör upp gemensamma regler
• dubbelkolla alltid om personen du har fångat vill bli pussad. vill hen inte, jaga vidare!

Jag tror att alla barnen fattade, för efter det samtalet har det blivit lugnare och ingen har kommit och varit ledsen (vad jag vet). Sammanfattningsvis; folk som säger att en inte kan prata samtycke med barn har fel.

När FATTA började synas och höras var det som ett startskott för mig. Även om en inte pratar om sexuellt våld i skolan på det sätt som en kan göra med vuxna, så anser jag att det är skitviktigt att vuxna som arbetar med barn, jobbar stenhårt med att prata samtycke och rätten till ens egen kropp med barn. Hur ska de annars lära sig hur de ska bete sig mot varandra, och hur ska små flickor & pojkar kunna växa upp med känslan av att de äger deras kropp, oavsett vad?

När FATTA fyllde 1 år i september 2014 slängde jag upp den här bilden (& tillhörande text) på Instagram;

#fattanu att våra barn behöver öva sig i att säga nej/respektera ett nej redan från att dom är små.

#fattaatt vi vuxna måste föregå med goda exempel när det gäller att förespråka rätten

till den egna kroppen! - jag tycker fortfarande att det är viktiga saker. Nästan mer viktigt än ABC & 123....   

Det tycker jag fortfarande.

Jag är bjuden på 30årsfest ikväll. Den började för ungefär 45minuter sen (det är en hemmafest så en kan droppa in lite hur som helst). Själv sitter jag i soffan och försöker få mig till att dona ihop mig och ta mig iväg.

Det är skitsvårt.

Jag vill på festen, och träffa folk. Men jag vill inte åka dit och träffa okända människor. Så vitt jag kan se på FB-eventet kommer det finnas 2 personer som jag känner; han som fyller år, och en till.

Så. Inte. Värt. Det.

Det är så himla värdelöst, det här att vilja träffa folk, men knappt ha lust eller ork att ta sig ut ur lägenheten. Jag vill verkligen inte gå ut, och behöva vara social, fast jag liksom längtar efter att hänga med folk. För jag börjar tröttna på ensamma lördagar i soffan, fast jag vet att jag är den enda som kan vända på det. Det är liksom ingen annan som kan göra det åt mig. Och iom att det här inte är första gången börjar jag liksom tvivla på min egen sociala förmåga; "vem skulle egentligen vilja träffa mig, när jag är så tråkig att jag inte ens klarar av att komma iväg på fest" - fast jag VET att det visst finns många som vill träffa mig. It's all in my head. Inte mindre jobbigt för det.

Jag känner mig ganska less på att liksom vara ganska pepp på att komma iväg, men sen när det börjar närma sig så bara "näää, jag skiter i det", fast jag vet att jag (antagligen) kommer att ha tusen gånger roligare borta än hemma i soffan.

Men jag kommer inte förbi apatin som kommer med känslan av att behöva dona ihop sig, och gå utanför dörren.

Och så sitter jag där i soffan sen och känner att jag är så jävla tråkig som inte bara tog mig i kragen och gick, utan att bry mig om min egen känsla av olust.

Ambivalensen i det, mina vänner. 

Jag är bra på att träffa nya människor,

men jag vet inte hur man gör

- zill

Jag pysslar en del. Det går i perioder, men nu på det senaste har jag kommit igång igen.

Det var ju julkorten (som vanligt), men efter det har jag gett mig in på nya vägar i mitt pysslande.

Och jag känner hur skoj det är.

Jag har helt enkelt tagit pysslandet till "nya nivåer", alltså släpt kortmakeriet och hittat andra skrymslen och vrår i pysselandan. Jag utvecklas helt enkelt.

Först var det en kollega till mig som undrade om jag gjorde tavlor... Jag tänkte att "njaaaa", men sen antog jag den utmaningen...

Här är resultatet. En Tjuv&Polis-tavla till kollegans barnbarn som fyllde 5. Kollegan var nöjd, men 5åringen, som är galen i allt som har med tjuv och polis att göra, var ännu nöjdare. Alltså är jag nöjd.   

De senaste veckorna har en enorm sylust kommit över mig. Min gamla symaskin var trasig, så det var inte så himla skoj att sy, iom att den största delen av tiden inte gick åt till att skapa nånting, utan att svära över symaskinen.

Alltså gjorde jag det enda rätta; jag köpte ny symaskin! En Husqvarna Viking, och den köpten på Cyréns vid Redbergplatsen i Göteborg.

Köpet firade jag med att sy en testversion av Mooshy Belly Bunny (mönstret finns på chezbeeperbebe.blogspot.com):

Helt klart en rolig sak att sy, och passande just nu, för jag har en hel hoper med vänner & bekanta som ska ha bebis - perfekta presenten!  

- Så hur lång tid har du kvar?

- Jag slutar halv sex...

- Nej, alltså. När ska du ha?

- Va? Nej. Jag är bara tjock.

- Ehh. Oj, förlåt, jag trodde.... Jag ber om ursäkt.

- Det är lugnt.... *fortsätter greja med teckningen jag målar med ett barn*

Och inom mig skriker jag tusen fula ord, jag känner hur varm jag blir i ansiktet och hur jävla less jag är på att folk tar sig friheten att kommentera min kropp. Och nu, några timmar efteråt är jag mest arg & ledsen.

JAG. SER. FUKKING. UT. SÅHÄR

Jag ÄR tjock.

(jag har liksom bara haft "oturen" att allt har hamnat mitt på)

Jag väljer oftast inte tunikor med skärning under bysten för att det ger mig "gravidmage". Men idag gjorde jag det, och det slog fanimej inte fel.

Fast hur är folk funtade?! Ovanstående dialog utspelade sig på jobbet i eftermiddags. Det var en VIKARIE (!), alltså en person jag aldrig träffat innan som frågade mig. 

Hen vet inte vad jag har för historik, om jag kanske har försökt länge att bli gravid men inte lyckats, eller om jag rent av kanske inte ens kan bli gravid.

Hur fan i helvete tänker folk? Tänker de ens nåt alls? 

//Ledsen och förbannad. Men mest ledsen.

De senaste dagarna har jag sett lite tendenser till kedjestatusar i mitt flöde på FB. Det är ganska många, flest kvinnor, som har börjat lägga upp helt idiotiska, irrationella och somewhat oförståeliga statusar.

När jag såg den första tänkte jag facerape, men när det sedan började dyka upp flera likadan, och andra på typ samma tema så började jag se ett mönster.

Alla dessa tramsiga, "vågade" och "roliga" statusarna delas just nu av folk, för att öka medvetenheten kring cancer och på något sätt få andra att skänka en slant.

Jag undrar hur en status ska kunna hjälpa en familj där cancern har slagit ner som en bomb..? Och hur roligt är cancer egentligen?

Statusarna är skrivna rakt upp och ner, och en får inte veta innebörden förrän man har like:at eller kommenterat...

Då ska nämligen den vars status man kommenterat eller like:at skicka detta meddelande till dig:

"Du skulle inte ha kommenterat eller gillat mitt inlägg!

Nu måste du välja något av följande och klistra in den på din vägg.

Detta är 2014 års spel för att väcka medvetenhet om bröstcancer och prostatacancer.

Var inte en glädjedödare, välj något av följande och ändra din status:

1) Satan vad mina pungkulor är svettig
2) Visade brösten för att slippa en fortkörningbot
3) Har någon en tampong, mina är slut? 
4) hur tar jag bort fotsvamp? 
5) Varför är ingen här när jag är kåt? 
6) Inget toalettpapper, strumpor adjö. 
7) Jag har blivit erbjuden en position som en kondomtestare, men jag tvekar. Jag tror jag är kär, vad ska jag göra? 
9) Jag har beslutat att stoppa användningen av underkläder 
10) Det är bekräftat, jag kommer att bli en mamma / pappa! 
11) vann 5089,32 kr på lotto 
12) Jag älskar min stora fasta bröst. 
13) Jag svänger mina pungkulor fram och tillbaka. 
14) Det var inte en fis, nya byxor, tack.

Lägg en av dessa utan förklaring. Jag beklagar djupt - Jag blev också lurad !!!! Ser fram emot att se din status."

Alltså... Allvarligt?! GÖR nåt på riktigt istället för detta tönteri.

Jag för min del har skänkt pengar till BarnCancerfonden, Cancerfonden, Hjärt/Lungfonden, samt till IOGT - NTO. Jag pratar inte om att skänka sin tionde, eller en mastodontsumma; men många bäckar små, vet ni.

Så har jag jobbat i ungefär en månad på nya jobbet.

Känner mig mer stadig i rutiner, men fortfarande är det saker som inte riktigt har klaffat. Jag har iaf fått kläm på planeringsrutinerna; varannan tisdag kategorimöte med de andra förskollärarna, varannan f-klassplanering. Varannan fredag fritidsplanering, varannan kategorimöte med fritidspedagogerna. Idag spikades det fasta rastvaktsschemat. 

Känner att jag börjar landa, och fatta grejen som sagt. Lagom till detta har så klart förkylningen slagit rot. Den där som aldrig bryter ut, utan den som jag (mest troligt) kommer att få dras med fram i april nån gång... Yay. Eller inte. Värdelösa skit. Så, på lördag ska jag på skumgasque med Mathilda & Linnea - blir jag inte liggande i tokförkylning efter det vetefan.

(känns ju sådär, att gå på fest med målet att dra på mig en dunderförkylning... men jag tänker att det vore skönt att bli ordentligt sjuk & sen slippa skiten istället för att gå och småsnora i typ ett halvår...)

Men men, jag skulle gärna hoppa framåt i tiden... till slutet av september. Mest för att det händer roliga saker då, och roliga saker i oktober. Stay tuned.

Så... jag sitter & smälter bort här i soffan. Väntar på att VM-fotbollen ska ta vid, det är Tyskland mot Brasilien (undrar vilket lag Drottning Silvia hejar på idag... om hon nu ens bryr sig om fotboll?). Men det är fortfarande 2 timmar till avspark, så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på... Jag håller iaf på Tyskland idag, och så självklart på Holland imorgon. Bästa finalen om den blev mellan Tyskland och Holland. På det sättet så blir det ett av mina favoritlag som vinner, oavsett 😉.

Nåja, semestern är igång iaf! Startade den igår genom att göra ingenting. Idag körde jag en 40minutare hos min naprapat, och sen käkade jag & hjärtat lunch. En sväng ut på Hisingen, och sen hem igen.

Alldeles lagom semestertakt, heh!