Jag blev så inibängen trött på mig själv efter förra inlägget så jag tog mig i kragen och hattade faktiskt iväg till F&S borta i Kortedala.

Gjorde mitt rehab-pass som jag fått av Naprapat-Jonathan, och det gick bra. Men det märks att jag inte varit där på nästan 2 månader. Ouff, flås och stön... Hrm, hrm.

Men o andra sidan, som en kompis kommenterade det hela; "Ja, ja, men det går inte att gräma sig över. Hade du väntat ytterligare en vecka hade det varit ännu värre ;)"

...och det har hon himla rätt i...!

Så, jag avslutar dagen med att vara nöjd_tjej_82, och nu inväntar jag middag; spaghetti & Griszlys köttfärssås. Om-nom-nom!

Ta hand om er.   

Tidiga skiftet idag, hemma runt halv två-två. Min plan var att kränga på mig träningskläderna och hatta iväg innan jag hann sätta mig för avslappnat i soffan.... Det gick ...sådär, kan man väl säga dåråh.

Hade en bra träningsrutin tidigare i höstas, men så blev jag förkyld, sen blev jag sjuk med feber och halsont, och snoret hänger kvar. Jag vet att jag kan träna ändå, men det blir liksom inte av. Jag kommer inte iväg. Så jag står på ruta 1 igen och stampar.

Jag är imponerad av folk i min bekantskapskrets som lyckas hålla motivationen uppe trots oregelbundna tider på jobb, barn (med allt vad det innebär) och allt däremellan. Jag fattar bara inte har fasen man gör?!

Jag försöker att inte slå mig allt för hårt med "skulden" över att jag inte kommer iväg, men den kommer över mig titt som tätt ändå. Och avundsjukan på dom som lyckas... Den river lite i mig, men liksom, jag VET att andras resultat bara kommer sig av att dom faktiskt gör något för att uppnå dem.

Och jag som verkligen borde! Stärka ryggen så jag slipper ha ont. Och med tanke på andra saker som är på gång framåt över behöver jag verkligen all styrka och smidighet jag kan skaffa mig. 

en liten påminnelse till mig själv....  

Hur ofta har man inte gått in i argumentationer om "oviktiga" saker, trots att man egentligen har lovat sig att man inte ska gå in i just såna diskussioner. Såna där samtal som inte tillför ett skit, utan man går därifrån med en känsla av att blivit lurad till att säga saker, och med en energi som hänger och dinglar vid fotknölarna?

Jag försöker lägga om mina prioriteringar, när det gäller just såna där samtal. Jag försöker lägga upp strategier hur jag ska ta mig ur dem, utan att verka ointresserad eller nonchalant, och försöka mig på att komma ur samtalen utan att ha sagt för mycket om sådant som inte är relevant.

Jag biter mig ofta i tungan, när jag låter saker som är helt inadekvata för samtalet slippa förbi. När jag märker att min hjärna maler på och käften glappar (mer än vanligt). Jag försöker bli bättre på att hålla mig till saken, och inte blanda in mina personliga åsikter och ståndpunkter. Och jag försöker lägga av med energislösande skitsnack.

Men det är så inihelvete lätt att falla i fällan, när man en gång har börjat. För det är lurigt; ett "mhm", eller ett "jaha" kan tolkas som att man håller med, trots att man kanske bara använder dessa som utfyllnad. Och så sitter man där, utan att man fattade hur det hände.

(alltså. inte som att jag snackar särdeles mycket skit, men jag gillar't inte, de gånger när jag gör det. trots det går det ibland inte att hejda. jag tror inte att jag är ensam om det här, eller va?)

Vad jag däremot börjat göra, är att lägga energi på att undvika såna här samtal. Alltså, om Person A kommer till mig, och börjar diskutera hur Person B är, eller har gjort osv. brukar jag försöka mig på att bemöta det det "har du pratat med Person B om det här?", och sedan om svaret är nej, så brukar jag (mer och mer faktiskt) ducka undan med ett "gör det då, eftersom det där är mellan er".

Och vet ni, det funkar ofta. 

En annan sak som jag övar mig på, är att ta upp saker jag irriterar mig över. Jag kan ju inte lika gärna be andra människor att de ska reda upp sina grejer om jag själv inte gör det. Men det är svårt, det också. Man vet aldrig hur folk kommer reagera på (konstruktiv) kritik, eller ens synpunkter, det är nästan lite läskigt (men jäkligt skönt, när man väl fått det ur sig). Lurigt är ordet, men jag tror att man (jag) blir en gladare människa ju mer jag lyckas med det här. Det är viljan & tankens kraft.

Man får helt enkelt lägga energin på positiva grejer, och inte på sånt som bra skapar negativitet och idioti.

Det senaste inlägget skrev jag den 10/8... Har funderat över min blogg. Inte så mycket över att den finns, utan över varför jag inte skriver i den längre.

Har jag inget mer att förtälja min omvärld?

Det vore att ta i, skulle jag tro. Det händer saker hela tiden, och för bara några veckor sen blev jag sambo "på riktigt". Bara en sån sak. Fast jag känner inte samma trängande behov av att skriva. Jag vet ju varför; jag mår bra. När jag mår bra, skriver jag inte. Och det är ju skönt att jag kan se det på det viset. Men det är ändå ledsamt att jag inte känner att tiden finns, att jag inte kan klottra ner tankar och funderingar på samma sätt längre.

Jobbet har tagit en del; ny avdelning, nya barn, "nya" kollegor.

Skolan har tagit en annan del; jag läser en kvällskurs på GU (Sociala och emotionella svårigheter - orsaker och pedagogiska konsekvenser), och jag stormtrivs. Jag längtar till och med tillbaka till skolan på heltid. Weird. När jag trodde att jag aldrig skulle vilja utsätta mig för tentastress, pluggpanik och seminarie-nervositet någon gång mer i livet, så känner jag en stark längtan. Kursen har öppnat mina ögon ännu mer, och jag känner hur jag växer i min kompetens och i min yrkesroll. Och mitt mål med spec.ped-utbildningen skiner liksom ÄNNU klarare. Dit vill jag, jag ska dit på ett eller annat sätt!

Men jag har slutat läsa bloggar, jag lägger inte 1-2 timmar om dagen på att läsa 12-15 bloggar längre. Jag har liksom inte tid. Och jag känner inte att jag behöver dem på samma sätt. Tillslut var det som ett tvång att läsa alla bloggarna, för att "hänga med". Nu läser jag vissa blogginlägg, de som syns i min FB-feed.

Jag lägger helt enkelt min energi på annat. Och jag känner mig ganska nöjd med det, faktiskt.

Åh! Jag hade en sån sjukt fin kväll igår tillsammans med KR & FriKa. Satt och hade småtråkigt här hemma, och skickade spontana förfrågningar om kvällslek till några av mina vänner... Någon var inte i stan, och några svarade inte ens... Men så fick jag svar från fina KR och så var kvällen planerad, hrm.

Ett något stressat förhejsan (för min del) hos KR och sen iväg till Henriksberg för 80-talsgalej uppe på takterassen (tack snälla Martin för att du gjorde mig uppmärksam på eventet!). Dansade och skrattade och mådde kalasbra.

Åkte hem en stund innan det stängde. Dom andra stannade vid Brunnsparken för "nödvändig" kebab, men jag lyckades fånga en 11:a och åkte hem direkt. Var hemma runt 2.30 och drattade i säng.

Vaknade runt 9-snåret och var sjukt hungrig. Mår riktigt bra idag, och strax ska jag iväg på lite ärenden innan jag ska möta upp KR & FriKa för häng utanför WoW i Slottskogen. Kanske att jag hinner träffa Ejdern också. Han är hemma från Cypern just nu, och jag vet att han skulle till Göteborg för WoW. 

Om idag blir lika bra som igårkväll, så har jag en kalashelg att leva på ett tag.

Idag har jag testat en ny grej - jag lär ju så jävla sen med det...

Men men, vår köksa på jobbet håller på med threading - noppa ögonbryn och ansiktsbehåring med tråd. Min kollega har hållt på ett tag med det där, och ibland passar hon på att be köksan att fixa till henne.

Jag är inte emot det, har bara inte haft tillfälle att prova på det hela.

Så idag testade jag... Och... EHRMAHGERD!, har aldrig vart så slät i fejat som jag är nu, och mina ögonbryn är snygga. Det gjorde ju lite ont, iaf runt munnen, men det går ju över och jag är sjukt nöjd!

Får ni nånsin tillfälle att prova - GÖR'T!

Sitter ganska nöjd i soffan. Kvällen har ägnats åt pyssel, och kortmakeri.

Har lyckats få klart ett kort som jag ska skicka ner till Millis i Karlskrona, och har börjar fundera ut passande design till mina nästkommande två kort; ett till bröllopsparet nästa helg, och ett till Griszlys mamma som fyller 60 i början av september. Sedan kommer det mest troligt bli ett bebiskort i slutet av augusti också, när Beta kommer, och i november blir det väl också ett gäng med bebiskort.

Av alla mina 15 vänner & bekanta som ska ha bebis i år, har  typ 5 lyckats pricka in just november, MEN! olika datum om jag minns rätt. Bananas, hehe.

Så är det med det. Bilder på mina kort finns på FB, och ibland på instagram (och där heter jag zilliceter - följ mig!)

Nu blir det kvällskaffe med mitt hjärta.

(och som jag irriterar mig på att jag blir stressad över)

Jag har inget flow idag, så det får bli en lista.... Alltså;

Saker som kan stressa mig ibland (och som jag irriterar mig på att jag blir stressad över)

• att jag inte tränar mer än jag gör, men ändå kinkar över hur jag ser ut

• att jag "aldrig" kommer till skott med saker gällande lägenheten, typ går & fixar entré/tvättpluppar på en gång, tar tag i de sönderrivna väggarna osv. (aldrig är dock en sanning med modifikation - jag gör sakerna, men det tar lite tid innan jag får arslet ur, så att säga)

• människor som inte har vett att stå på rätt sida i rulltrappor, människor som stannar mitt i rusningstrafiken i Nordstan istället för att gå åt sidan, lattemammor som kommer med sina SUV-vagnar, samt människor som sprutar på sig ett MOLN av parfym innan de ger sig ut i det offentliga rummet.

• att jag liksom inte hör av mig till mina vänner så ofta som jag kanske "borde" (det irriterar mig inte egentligen, men det kan stressa mig ibland... iaf tills jag kommer på att det inte bara är upp till MIG att bibehålla kontakt)

När jag tittar på listan.... Så inser jag att jag kan göra nya val gällande vissa grejer. Och jag kan välja att inte bli stressad & irriterad på folk ute på stan (för dom kan jag ändå inte gör så mycket åt). 

Kärlek & Respekt