Alla hjärtans dag idag.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den... Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig, oavsett om jag är i förhållande eller ej, men nånstans tror jag att jag nog gör det ändå.

Eller är det helt enkelt så att jag färgas av alla storslagna kärlekshyllningar som florerar i mitt flöde, och helt enkelt tycker/tror att om en inte får sånt så är det liksom inte en lyckad AHD* ? Jag har faktiskt haft en ganska fin dag med mitt hjärta. Fin promenad runt i vår hood, och sedan hemgjord pizza på det. Behöver liksom inte vara annat?

Det finns andra dagar vi väljer att lyfta fram istället, och generellt sett så visar vi kärlek till varandra alla andra dagar på året. Att låsa sina känsloyttringar till en enda dag är slöseri med känslor och att visa dem. Självklart är det ju ett bra tillfälle att kanske våga visa dem för första gången, eller kanske ta chansen att fråga chans, eller ta första steget till en dejt... Men jag tror att om en lever i ett förhållande blir det inte samma sak.

Jag kan också förstå hur AHD sätter igång ångest hos människor som inte har nån. Det här med att en ser "alla andras" kärleksyttringar i form av blommor, meddelanden och liknande överallt på sin feed eller sådär. Då drar grubblerierna igång, och en kanske undrar varför en aldrig hittar nån... 

Det må låta klyschigt, men jag tror att det finns någon/några för alla. Jag tror dessutom på att det finns olika "rätt" för olika tider i livet. Det är möjligt att Griszly inte hade varit rätt för mig, om vi hade träffats för 10 år sen, men när jag träffade honom 2012 så var han det, och är fortfarande. I juli gifter vi oss, och jag har aldrig varit säkrare på vårt beslut att lova varandra kärlek "på riktigt".

//zill       

- - - - - - - 

* Alla Hjärtans Dag

Nu är de här! Och fort gick det också, från det att vi beställde hos Optimal Print tills att vi fick hem dem - typ 4 dagar.

Vi är sjukt nöjda och glada.

Känns helt tokigt, för nu är det fasen på riktigt...!

  Egentligen ska en sikta florsocker på dem, men jag orkar inte. Så då får jag kalla dem Chokladdrömmar i stället, heh.

Receptet hittade jag på Tidningen Hembakat

100 g mörk choklad
60 g smör
1 ½ dl farinsocker (jag tog ljust muscovadosocker - funkar lika bra)
½ tsk vaniljsocker
½ tsk mald kardemumma
2 dl vetemjöl
3 msk kakao
1 tsk bakpulver
1 nypa salt
1 ägg
¼ dl mjölk

Gör så här:

1. Hacka chokladen och smält den i ett vattenbad. Låt den svalna något.

2. Vispa smör och farinsocker. Vispa ner ägget. Tillsätt vaniljsocker, kardemumma och till sist den smälta chokladen under lätt vispning.

3. Rör ihop vetemjöl, kakao, bakpulver och salt i en skål.

4. Rör i mjölet och mjölken. Degen ska vara lätt kladdig.

5. Forma degen till en rulle, plasta in den och låt den vila i kylen några timmar.

6. Sätt ugnen på 175 grader.

7. Forma bollar av degen, platta till dem lätt. Rulla varje boll först i strösocker och sedan i rikligt med florsocker.

8. Lägg kakorna på en plåt med bakplåtspapper och grädda mitt i ugnen i ca 14 min tills ytan krackelerar.

Jag hade inte tålamod att vänta på att rulla ihop smeten och kyla den, så jag klickade ut smeten i muffinsformar direkt. Jag antar att ytan inte krackelerar på samma sätt när en gör så, ist för att rulla jämna bollar. I övrigt så tror jag att 14 minuter är lite för länge, för de blev lite torra och brända. Men sådär 10-12 minuter är nog att föredra.

//zill

Jag ligger fortfarande lågt på bloggen, det händer för mycket (eller egentligen för lite) för att det ska fastna här. Det händer så mycket annat, att bloggen blir bortprioriterad, och det händer för lite sånt som en kan tycka är "värt" att blogg om.

Men iaf. Det nya året har dragit igång, och det här året kommer vara ganska olikt andra år. Just för att det kommer hända en ganska stor grej i mitten av juli - vi gifter oss!

bröllopsfina på Lotta & Carros bröllop i augusti 2015

Saker och ting börjar liksom falla på plats, men självklart är det extremt mycket saker kvar att fixa. Senare idag ska vi sätta oss och göra klart inbjudningarna, så vi kan få ut dem senast i månadsskiftet januari/februari. Folk måste få tid att dona med barnvakter etc.

Det kommer bli awesome. Det vore konstigt om det inte blev det.

//zill

Tidigare i eftermiddags stod jag och väntade på bussen efter jobbet. Och jag drabbades av en stor tomhet och trötthet.

Det resulterade i en (ganska lång) status på fejan, med tillhörande bild...:

 Här står jag & väntar på bussen hemåt. Det är mörkt & blött och jag vill bara hem.

Trött i själen, huvudet och i rösten. Jag är så himla, himla trött på min egen röst. Trött på alltihopa.

Vill mest bara lägga mig ner och vakna nån gång i mars.

Ibland tänker jag att jag kanske ska hitta en annan väg i livet, göra nånting helt annat,

typ skruva muttrar på löpande band & ha minimal kontakt med mänskligheten.

Ibland hör jag rösten i huvudet som säger att jag är långt ifrån den fröken jag trodde att jag skulle vara,

att jag inte kan och inte borde vara där jag är idag.

Det är skit, piss & mögel.

Jag har inte ens jobbat i 10 år & hur fan ska jag palla typ 30 år till..?

Har fått en hel del peppande kommentarer, och sådär. Jag erkänner; det är fint att både kollegor och nära vänner kommer med stöttning och hejarop. Men det var inte därför jag skrev det jag skrev. Jag var tvungen att låta lite av den dåliga luften inuti pysa ut, så jag kan få plats med ny fräsch luft.

Oftast vädrar jag inte min psykiska ohälsa så offentligt, utan håller den hyfsat instängd och visar den bara för människor som ser den för vad det är och inte gullar med den/mig. De förminskar inte min känsla, men de hjälper mig att kliva över den och stå pall.

Idag orkade jag inte vara privat, var som sagt bara ute efter att vädra av mig.

Jag tror att jag måste börja blogga kontinuerligt igen. Det hjälper att få ner saker på pränt.

~ Therese/zill

Har pratat med mamma i nästan en timme, trots att det inte är fredag (mamma & jag har alltid fredagsprat efter jobbet. om hur veckan har varit, och hur helgen blir etc.). Jag berättade om naprapatens oro, och min egen oro och trötthet.

Och det resulterade (såklart) i att hon också blev orolig.

Men jag har mitt medarbetarsamtal på tisdag. Inte för att jag vet om det kommer att ge nånting, men det är iaf ett helt okej forum att ta upp arbetsmijö-relaterade frågor i.

I övrigt så händer det roligheter;

>> Imorgon ska Griszly och jag gå och titta på festlokalen inför nästa sommar. YAY!

>> Personalfest imorgon också. Tema: After Ski. Kan bli helskojigt.

>> På lördag är det (äntligen!) dags för ny spelkväll med Tjalle & C-J. HURRA!

På söndag ska jag sova, sova, sova. Och sen börjar veckohjulet om.

Trött. Kroppen är helt tömd på energi. 

Min naprapat tittade på mig med oro idag. Han är orolig över mina stressknutar i axlarna och runt skulderbladen. Hans oro speglar min egen.

All den här dolda stressen sätter sig som pärlband i min rygg och jag har inte svårt att förstå varifrån de senaste veckornas huvudvärk kommer. 

Jag är rädd att jag kommer slå pannan blodig mot den berömda (ökända) väggen och jag vågar nog säga att jag är på väg dithän.

Och jag är så jävla trött.

Jag måste försöka hitta sätt att hantera det här. Att backa lite och välja rätt väg. Att välja strider och kanske tillomed försöka mig på att prata med någon om "allt".

Om jag vågar, alltså. Jag har ny tid hos naprapaten om 6 veckor. Har jag inte upplevt bättring då, så kanske han får hjälpa mig att skaka fram det tunga artilleriet.

lättare sagt än gjort när en har fastnat i ekorrhjulet

och varken har tid, ork eller vett att kliva av.   

Jag bestämde mig för att hoppa på #fanochvredesfotoutmaning under oktober. Varje dag har ett tema, och en får tolka temat utifrån sig själv - det finns inga rätt eller fell.

Här har ni alla teman (hashtagar) för oktober:

Det saknas några dagar;

28. såofta/sällanbyterjag

29. skryt

30. grogghagga

31. attväljaglitterochglamour 

Haka på vettja!