Det rusar i skallen. Jag kommer liksom inte undan, och jag oroar mig för än det ena, än det andra. När jag väl lyckas släppa en orostanke, pockar nästa på uppmärksamhet och jag kan inte värja mig.

Jag kan inte ens urskilja de viktiga tankarna från sådant jag borde låta bli, utan jag plockar upp varenda liten tanke och tittar på den... Inte undra på att jag blir helt kocko... Eller va?

Problemet är också att jag låter de största energitjuvarna ta stor plats, istället för att liksom ta till vara på det som betyder nånting ordentligt och som kan tillföra vettigheter.

Nej, nej, självklart går jag runt och tänker på, samt oroar mig för ensamheten, att jag blir bortglömd, att jag exkluderas och sånt energikrävande.

Kanske är det också därför jag väljer att tänka tillbaka och klä lite av det gamla i rosa skimmer. För att det kanske var lite bättre då, lite mindre ensamt.

Jag har sagt det förr, men jag upprepar;

Jag är bra på att träffa nya människor, men jag är urkass på att utsätta mig för situationer där jag träffar nya människor.

//zill

Dricker kaffe, läser bloggar och ska snart hatta iväg till Lärarnas hus. Det är facklig ombudsdag hela långa dagen.

En del kan inte riktigt förstå hur intressant det är, och en del kan inte riktigt fatta varför man ens ska vara med i ett fackförbund...

Eeh, hallå?! Betalda semstern, försäkringarna, 8timmars arbetsdag, 5dagars arbetsvecka?! Hjälp vid tvist med arbetsgivaren, löneförhandlingar, kontroll av arbetsmiljön (både den psykiska & den fysiska). Osv osv osv osv

bra skit!

//zill