Vad konstigt saker & ting känns. Jag vet inte riktigt om jag gillar't eller ej.

Min vän L, skrev tidigare idag att hon beundrar mitt mod, och att hon gillar min grej med ärligheten kring känslor.

Jag svarade klichéaktigt att man måste våga.

Ibland fattar jag inte riktigt själv hur jag orkar. Men jag tror att det är hoppet som driver mig.

Mhm.

Hopp, desperation... fan vet

//zill

Ute är natten, och jag är hemkommen från jobb & tandläkaren (fast det var mest tandhygienisten som var i min mun & grötade runt).

Nu sitter jag alltså med en äcklig smak av fluorklet (varför säger dom att det ska smaka melon, när det bara smakar.... skit?), tandläkar-räkning, samt ett jävligt ömt tandkött. Som bonus fick jag dessutom kraftig & seriös tandlossningsvarning (fan, fan, fan) och ett hål konstaterat (hrm, hoppla). Känns inte så himla fräsigt, men men, nu är munnen iaf ren.

Om några timmar är det däremot dags för nånting roligt; det har ääääntligen blivit den 15:e december och det innebär att Deni & jag ska hämta upp Thom på Landvetter. Bra skit, alltså.

Vad soim är mindre bra skit är att jag är hungrig, men tandhygienisten bad mig vänta med mathejsan på ett tag. Suck.

//zill