Jag är tydligen inte så bra på det. Jag verkar ha glömt av hur jag mådde, och att personen som fick mig att må så där kanske inte är något att hänga i julgranen... Uppenbarligen har jag lyckats förtränga hur han betett sig och att jag bestämt har deklarerat att jag inte tänker gå den vägen igen. Jag vet ju redan från början att det är dömt att gå åt helvete, just pga beteendet som jag egentligen inte vill eller kan acceptera. Jag kommer antagligen sitta och må precis lika mycket bajs igen, och jag kommer antagligen förbanna mig själv för att jag faktiskt gick den här vägen igen.

Det är ju helt sjukligt och en absurd tanke. Hur mycket värde har jag, min person och mitt välmående i förhållandet till känslan, tanken & viljan att vara två..?

Herregud. Jag blir så ledsen på mig själv.

//zill

~ ~ ~ ~ ~ ~

fast... känslan för honom rullar liksom fram & tillbaka, just nu... fan alltså. jag saknar honom.