Är det fredagkväll så är det! Vinglaset i högsta hugg och mjukiskläderna på. Och i min ensamhet drar ju såklart tankarna igång...

tror du vi kan hitta nån av förstånd som kan se vad vi gör, och förstår vad vi menar?

Jag kan inte skaka av mig tanken på känslan av att jag missar nånting när det gäller... ehm... HanDenDäringa (i brist på bättre omskrivning). De senaste dagarna har jag kommit på mig själv att jag saknar honom, och det har fladdrat i magen. Och i samma stund som jag känner fladdret måste jag ta ett djupt andetag och sansa mig.

Jag ska verkligen inte ta den vägen igen. Dåligt beteende ska inte äras med fler chanser. Men jag målar in mig i hörn, för konstigt nog vill jag ju ändå nånting.

Jag är inte naiv nog för att vilja gå in i det här med öppen famn och tro att jag kan "rädda". För det kan jag nog inte... Mer än att rädda mitt eget skinn genom att låta bli.

Så, är det nån som kan se vad som pågår här, för jag fattar det inte. Jag går rakt emot principer och mot ett säkert hjärtekross.

för vi lever alla med känslan att falla

..eller, jag kan ju bara tala för mig själv, men jag ser människor i min omgivning som faller, på alla möjliga sätt. En del faller känslomässigt (på både bra & dåliga sätt) och en del faller i glömska.

För allting faller. Till slut faller allt. /Jonas Gardell

Och jag kan inte annat än att hålla med.

//zill

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

och btw, inlägget är inspirerat av Den Svenska Björnstammen - Vart jag mig i världen vänder...

Alltså. Den här dagen.

Det har varit ett virr-varr av trötthet, raska fötter, apati och entusiasm. Hej känslosvall, kan vi säga...

Många djupa suckar och huvudskak. Och glömska, samt en känsla av att inte riktigt räcka till.

Och så kommer man hem och liksom bara slaktar en tredjedel av tentan... Bara sådär, tjong pang!

Eh, vaffan hände..?

Och därmed känner jag att produktiviteten kan vila utan att jag behöver känna att jag är lat. Det dåliga samvetet tänkte jag skölja ner med vin som blev kvar när Mathilda var här förra veckan.

TGIF, och ta hand om er!

//zill

Dricker sista kaffeslurken, och om ungefär tio minter ska jag dra mitt feta arsle utom genom dörren och vara på väg till jobbet.

Jag är trött, men för första gången på evigheter gick jag upp när klockan ringde, utan att snooza.

Det är nämligen så att jag har lyckats sova mig igenom flertalet snoozningar den här veckan. Resultatet blir att jag hamnar i o-fas (heter det verkligen så?) med mina morgonrutiner. Jag är i stort behov av mina rutiner på morgonen; upp, duscha, dona mig klar för dagen, ta hand om kattfjantarna (tömma låda, utfodra, och för tillfället innebär det också medicinering av Nomi), äta frukost & sen kolla det senaste på FB, bloglovin', samt göra det jag gör nu; blogga en kortis.

Hur ser era morgonrutiner ut?

lite så här känns det idag...

//zill