Jag har en internetbekant som i likhet med mig har utvecklat en kärleks-skeptisism (nytt ord?) på det senaste. Via FB och bloggarna har vi resonerat om fjärilars vara & icke vara.
Vi har kommit fram till att det sällan är vi själva som mosar fjärilarna som fladdrar i magen, utan ganska ofta samma person som väckte dem.
Hon hade en status på FB för några dagar sen;
Man ska aldrig fånga en fjäril för vingarna kan så lätt gå sönder och de kan inte längre flyga. Så varför jagar jag dem?
Och jag håller med, men som sagt. Det här med att fånga fjärilarna... Ingen mening med det, eller ens att jaga dem egentligen. Oftast fladdrar fjärilarna runt pga att någon kom förbi och väckte dem med lite vänlighet, lite närhet och sånt som lätt kan försvinna om man påpekar att fjärilarna faktiskt är väckta. För när man gör det... Då tvingas personen ta ställning till om han/hon verkligen ville det med flit. Oftast är inte fallet så. Och då dör en fjäril.
Mina fjärilar har lagt sig i ide, och kommer inte förpuppas på länge än. Men när dom gör det, då jävlar får det banne mig vara annat än drömfjärilarna jag levt med så länge.
Typ en sån här;
atlasspinnare, en av världens största fjärilar.
...och apropå ämnet, så har ju en av mina främsta vardagspoeter, Lasse Winnerbäck skrivit en sång om det.
//zill
Herta
10 november 2011 19:07
Du skulle läsa en bok, vars titel jag tyvärr har glömt,om Du har fjärilsintresse.Trist att jag aldrig kan komma ihåg en boktitel.(Tyvärr helgalen och intetsägande kommentar.
http://hertabloggen.blogg.se